Tillbaka

Nyheter | 2023 december 20

Two winning stories

Svenska som Andra språk department hade en tävling och här kommer de två vinnare historier.

 Låt sanningen få tala

 

Gatlyktorna var trasiga och det hördes skrik från alla möjliga håll. Vårt kvarter var inte längre fyllt med färgglada hus. Allt som fanns kvar var gråa sönderbombade hus som begravde flera familjer. Ett gäng främmande män drog ut mig ur högen från det som återstod av mitt hus. Jag kände mig snurrig och mitt huvud kändes tungt. Mina armar var helt blodiga och jag hade yrsel. Jag kunde knappt stå på mina två ben, men det spelade ingen roll. Mina föräldrar och lillasyster låg under ruinerna och jag kände pulsen öka för varje sekund som gick. Jag ropade och ropade på min familj, desperat efter att få höra deras röster. Men jag fick inte syn på någon av dem och det gick flera timmar. Det blev suddigt och mina ögon fylldes med tårar. Männen sa att det kan ta flera dagar eller veckor tills vi hittar någon av dem eftersom att de ligger djupt ner i ruinerna, antagligen krossade av de tunga väggarna som rasade. Jag vände på varje tegelbit och varenda sten. Jag tänkte inte sluta gräva, även om det betydde att jag behövde gräva med händerna i en evighet. Plötsligt dök det upp en liten hand ur ruinerna.

Mamma väckte mig och min lillasyster i ett rum jag en gång kallade för mitt hem, hon bad oss att packa våra kläder och saker på en gång. Enligt klockan på väggen var det kväll, men klockan kändes meningslös i dessa utmanande tider. Jag drömde om att jag och mina klasskamrater lekte på skolgården, att vi åt min favoritlunch som jag blev mätt på. Men snabbt återvände jag till verkligheten. Jag klev ut ur min säng och började packa mina kläder förvirrandes. Jag hade så många frågor, men det var bäst att göra som mamma sa. Min familj hade genomlidit dagar i skräck och ångest. Ingen kunde föreställa sig om vad nästa dag kunde föra med sig. " Hjälp Yasmin att packa Yousef", sa mamma. Pappa hjälpte lilla Yasmin att packa sin röda resväska. Hela familjen samlades sedan i vardagsrummet och TV:n var på. Det var livesändning från vår stad och det visades flera sönderbombade hus. Hundratals livlösa och skadade människor på marken. Vårt kvarter var näst på tur enligt nyhetsprogrammet. Det fanns varken mat eller vatten att dricka. Min mage vrålade efter en bit bröd, bara en bit bröd. Pappa hade ringt några samtal och på morgonen skulle vi ge oss av till Sverige. Yasmin somnade på den bruna soffan och mina föräldrar såg stressade ut. All elektricitet i kvarteren stängdes plötsligt av, inklusive lamporna och TV:n. Vi hörde några skott och såg genast ut genom fönstret. Vi såg att det låg oskyldiga civila människor på marken som användes som mänskliga sköldar för att skydda ett gäng militärer. Jag och Yasmin höll om våra föräldrar hårt skakandes.

" De är här, vi måste ta oss härifrå-", sa mamma innan det hördes högljudda bomber nära vårt hus. Huset rasade över oss och jag hade aldrig hört mina föräldrar skrika sådär högt. 

 

Jag kunde inte röra mig. Jag satt fastklämd bland några möbler och betongsplattor. Jag andades in smuts och rök. Gatlyktorna var trasiga och det hördes skrik från alla möjliga håll. Vårt kvarter var inte längre fyllt med färgglada hus. Allt som fanns kvar var gråa sönderbombade hus som begravde flera familjer. Ett gäng främmande män drog ut mig ur högen från det som återstod av mitt hus. Jag kände mig snurrig och mitt huvud kändes tungt. Mina armar var helt blodiga och jag hade yrsel. Jag kunde knappt stå på mina två ben, men det spelade ingen roll. Mina föräldrar och lilla Yasmin låg under ruinerna och jag kände pulsen öka för varje sekund som gick. Jag ropade och ropade på min familj, desperat efter att få höra deras röster. Men jag fick inte syn på någon av dem och det gick flera timmar. Det blev suddigt och mina ögon fylldes med tårar. Männen sa att det kan ta flera dagar eller veckor tills vi hittar någon av dem eftersom att de ligger djupt ner i ruinerna, antagligen krossade av de tunga väggarna som rasade. Jag vände på varje tegelbit och varenda sten. Jag tänkte inte sluta gräva, även om det betydde att jag behövde gräva med händerna i en evighet. Plötsligt dök det upp en liten hand ur ruinerna. Med hjälp av männen drog vi upp den medvetslösa kroppen och jag fick panik när jag insåg att det var 4-åriga Yasmin. Hennes rosa tröja var täckt med blod och hennes ljusbruna hår var i en röra. Benen såg väldigt svullna ut och jag var tvungen att bära henne med mina skadade armar till det närmsta sjukhuset. Hennes ögon öppnades tillslut och det rann tårar från dem. 

 

Det var flera skadade människor både innanför och utanför sjukhuset. Jag ropade på flera olika läkare men alla var för upptagna med att behandla människor med allvarligare skador än oss. Det fanns barn utan kroppsdelar. Barn utan ansikten. Detta var människor med drömmar, passioner och mål. Patienterna var tvungna att bli behandlade på sjukhusgolvet för alla rum var upptagna. Inte en enda milimeter av golvet var vitt längre. Det var som att de skadade människorna hade målat golvet med färg. Det kom tillslut en läkare som lade bandage på Yasmins svullna ben. Mannen i den vita blodtäckta rocken sa att det fanns ett stor antal människor som ville tillåta detta folkmord att ske. För varje timme som gick dog det tusentals oskyldiga människor och majoriteten var barn, hur kunde detta tillåtas? Jag satt skakandes och bad till gud om att mina föräldrar skulle överleva. Jag förstod inte vad vi människor hade gjort som kostade livet på oss. Vi är också människor med rättigheter och skyldigheter precis som alla andra. Det var som att alla var hjärntvättade, som att historia repeterades. Vi satt på golvet med en hård vägg bakom oss. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen och Yasmin var i chock. Jag strök mina kalla fingrar genom hennes hår och kramade henne. Det enda vi behövde nu var ett mirakel. Det kom en lång kvinna klädd i neonfärgad jacka mot mig. Jag ställde mig upp och höll mina tummar. 

- Är du dottern till Yousef och Amina?

Jag kände hur hoppet började växa inom mig. Jag samlade all styrka och svarade

- Ja.  

- Följ med mig.  

Sendus Rahimi

 

Koftan

 

Jag stirrar på telefonen. Han har inte hört av sig. Jävla idiot. Mina vänner sa till mig att han hade varit på en fest med Aurora men jag kan inte tro det. Justin skulle aldrig göra så mot mig. Jag hör hur det knackar på dörren och jag går upp för att se vem det är. Det är han som står där, utanför min dörr och han ser skyldig ut. 

Det regnar ute, även nu i Juli. Vi ligger i min säng och jag har på mig hans kofta. Jag kan känna hans hjärta slå hårt och högt. Vi kollar på en film, The Notebook. Det är min favorit film att kolla på när jag är med honom. Jag kollar upp på hans ansikte men ser att han är fokuserad på sin mobil. Jag går upp från sängen och går ner till köket för att hämta något att äta. Han följer efter mig när han märker att jag gick ut från rummet. "Vem skrev du till?" frågar jag. "Bara en vän." sa han med en lugn röst. "Vilken vän?" nu börjar det låta som ett polisförhör, men jag bryr mig inte. "Du vet Aurora från skolan." Han vet hur jag inte gillar henne. Varför skriver han med henne? "Varför skriver ni med varandra?" frågar jag irriterat för att signalera att något är fel. "Hon bjöd in mig till en fest, varför låter du så arg för?" Jag står på mina tår för att nå chipsen från hyllan. "Du vet att jag inte gillar henne, men ändå så går du och skriver med henne!" säger jag högt. Justin kollar på mig förvirrad som om jag aldrig har utryckt mina känslor kring Aurora. Jag vill inte att han ska gå till festen, men jag tänker inte säga det. "Du behöver inte oroa dig, hon är bara en vän." Han tar några steg fram för att komma närmare till mig, sträcker ut sina armar och kramar mig. Vi kramar varandra i flera minuter tills han släpper mig och tar chipsen. "Kom, vi går tillbaka till ditt rum och fortsätter att kolla på filmen." Jag släpper det som precis hände för att jag är trött men jag är fortfarande arg. 

 

Melisa, Brian och jag står på andra sidan av korridoren. Vi diskuterar provet vi ska ha imorgon. Det har gått en vecka sedan vi bråkade och jag känner hur han beter sig annorlunda. Justin är inte i skolan idag. Jag tar ut mobilen ur min ficka och skriver till honom. " Var är du?", det tar en minut innan jag hör ett pling från mobilen. "Jag kommer inte till skolan idag"  skriver han. Han har slutat komma till skolan och jag förstår inte varför, för att det är Juni och vi ska sluta skolan snart ändå. 

Jag står framför mitt skåp och hämtar mina saker när jag ser Melisa komma närmare. Hon frågar mig om jag vill gå med till en fest idag. Jag tackar nej och säger att jag måste plugga inför provet imorgon. Hon kollar på mig medan jag stänger mitt skåp och sedan låser det. Jag går till busshållplatsen. Jag kliver på bussen när den kommer och en halvtimme senare så är jag framme. Jag är svettig på grund av det varma vädret. Insekterna har kommit och blommorna har slagit ut. Jag öppnar dörren till mitt hus och kliver in. Min mamma skriker ett hej från köket, så jag tar av mina skor och går till köket. "Jag har gjort din favorit, pasta med tomatsås" säger mamma så fort jag kommer in i köket. "Tack, mamma men jag är inte hungrig just nu" säger jag men märker hur mamma tappade sitt leende. "Men jag kan värma upp en tallrik och äta sen". Jag ger mamma en kyss på kinden och går upp till mitt rum för att plugga. 

Det har gått fyra timmar nu sedan jag kom hem. Jag har pluggat hela tiden och känner hur min mage börjar att kurra. Jag kommer ihåg pastan i kylskåp som mamma hade lagat tidigare idag och går ner till köket för att äta. Min mobil var på tyst läge under tiden jag pluggade för att jag ville koncentrera mig. När jag stänger av tyst läget, så får jag massa notiser. Jag kollar igenom dem och ser att Melisa har skrivit till mig. "Justin är här!", "HALLÅ!!", "Svara då" och alla andra meddelanden från Brian var likadana. Mitt hjärta sjunker. Han kan inte komma till skolan men går till en fest? Jag skriver till Melisa och frågar ifall han var med någon. Hon skriver tillbaka i samma minut och svarar på min fråga. Han är med henne. "Vad gör du?" skriver jag till Justin. Nu ska jag se ifall han kommer ljuga för mig. "Hemma, kollar på film." svarar han. WOW. Jag lämnar hans sms på öppet och går till min säng. 

 

Jag tar upp min mobil för att se vad klockan är, det är två på morgonen. Jag lägger undan mobilen och stoppar in laddaren för att den ska ladda. Tankarna och frågorna flyger runt i mitt huvud. Varför ljuger han för mig? Var det något jag har gjort? Är det något mellan Justin och Aurora? Till slut somnar jag utan att känna av det. Jag vaknar av mitt alarm som jag har ställt in för klockan sex. Jag kliver ut ur min säng och när mina fötter rör det kalla golvet så får jag gåshud. Jag gör mig redo och går hemifrån utan att äta frukost. När jag kommer fram till skolan ser jag Melisa. Hennes rygg är mot mig och därför ser hon inte mig. Jag går fram till henne och säger hej. "Hur mår du?" är det första hon frågar mig. Det enda jag gör är att sucka eftersom jag själv inte vet hur jag mår efter igår. Melisa känner mig väl och förstår direkt att jag inte vill prata om det. Vi går till våra skåp, hämtar det vi behöver för dagen och sedan går vi till vår lektion. Justin var inte i skolan idag, jag är inte överraskad. Om jag ska vara helt ärlig så är jag lite glad att slippa prata med honom idag. 

 

Efter skolan så gör jag samma sak som varje dag, går hem. Idag sa jag inte hejdå till några av mina vänner utan jag gick raka vägen ut. Jag tar av mina skor när jag är framme hemma och går upp till mitt rum. Ingen är hemma och det känns skönt att ha lite tid för mig själv. Jag stirrar på telefonen. Han har inte hört av sig. Jävla idiot. Mina vänner sa till mig att det var han som hade varit på festen med Aurora, men jag har lite svårt att tro på det. Justin skulle aldrig göra så mot mig. Jag hör hur det knackar på dörren och jag går upp för att se vem det är. Det är han som står där, utanför min dörr, han har på sig koftan och ser skyldig ut. Jag öppnar dörren, men bara halva vägen. Han säger hej som vanligt och frågar hur jag mår. Jag ljuger och säger att jag mår bra, jag frågar vad han vill.  "Jag ville att du skulle höra det från mig först men jag hann inte" säger han. 

Lara Kashlan