Om IES och friskoledebatten: Publicerade i DN Kultur

https://www.dn.se/kultur/barbara-bergstrom-logner-om-friskolor-sprids-ut...

Jag ägnade september månad åt att besöka många av Internationella Engelska Skolans (IES) grundskolor i Sverige, framför allt de för hösten nystartade i Solna, Värmdö, Sigtuna och Kungsbacka samt den ett år gamla skolan i Östersund. En tvådagars konferens med alla våra rektorer, som äntligen kunde mötas fysiskt efter ett år av digitala möten under covid, ingick också i programmet.

Intrycken är starka. Överallt ser jag drivande rektorer, övertygade om vad IES står för som alternativ till flumskolan, och medarbetare som kommit till oss för att de delar synen på skolans inriktning. Skolgårdar med det senaste ifråga om utrustning för att barnen ska röra på sig under rasterna. Fina bibliotek med heltidsanställda engagerade bibliotekarier. ”Silent rooms” som ger ro för läsning. Tryckta läroböcker, så att föräldrarna kan följa med och stödja. Luncher enligt det koncept med näringsrik och varierad mat, inklusive vegetarisk rätt varje dag, som jag introducerade för över 20 år sedan.

Jag har också sett fräscha och genomtänkt målade lokaler som bidrar till en känsla av lugn och läsro. Ordning och struktur. Gå, inte springa, i korridorer. Inga mobiltelefoner under hela skoldagen. Träning i det som var vanlig mänsklig kommunikation före IT-åldern. Starka elevvårdsteam med skolsköterskor och kuratorer. Närvarande vuxna med rektor i spetsen. Två lärare per klass i de yngsta åldrarna. Sammanträdesförbud mellan klockan 8 och 14 på initiativ av en rektor, för att säkra att vuxna är helt fokuserade på eleverna och undervisningen dagtid.

Kontrasten är total och närmast surrealistisk mot vad som i debatten sägs utmärka våra skolor. Där kastas det ut påståenden som att vi av gnidenhet inte skulle ha skolbibliotek eller stödresurser för eleverna. Det skrivs att vi sparar pengar genom att hålla ett övermått av obehöriga lärare, när faktum är att vi har en högre andel lärare med full lärarexamen än övriga svenska skolor; därtill ofta med en lärarutbildning från länder som Kanada, England och Sydafrika som är betydligt bättre än den svenska. Det sägs att vi saknar pedagogisk profil trots att IES har den kanske tydligaste profilen av alla skolgrupper: ett samlat alternativ till den alltjämt dominerande ”progressivismen”.

I debatten har det också anförts att vi inte har någon kunskapsinriktning, men hela vårt fokus är att skapa förutsättningar för fokuserat lärande. Där påstås att vi satsar på ”glädjebetyg”. Den mest avancerade studie som någonsin gjorts av skoleffekt (förädlingsvärde) mellan årskurs sex och nio, baserad på nationella prov, visar att den som går i en IES-skola växer mer i kunskap under dessa viktiga år än i andra skolor. Mest positiv effekt på lärandet har våra skolor för pojkar med lågutbildade föräldrar (naturligt nog, eftersom de mest av alla behöver en lugn lärmiljö). Våra etiska riktlinjer är entydiga i att motverka glädjebetyg och vårt kvalitetssystem utgår från nationella prov, inte betyg.

Vi sägs också ha ”enkla elever”. Den som påstår detta har inte sett våra skolor. 41 procent av IES-eleverna har utländsk bakgrund, mot 26 procent i snitt för svenska grundskolor. Deras liv i Sverige är inte okomplicerat. I en av de skolor jag besökte, Krokslätt i Göteborg, är andelen elever med utländsk bakgrund över 80 procent. Våra föräldrar må i snitt ha något högre utbildningsbakgrund, men den statistiken är osäker (hur värdera en uppgift om gymnasieutbildning från Somalia?) och barn kan inte klassificeras så enkelt som med några data om föräldrarna. De är också individer, ofta med egna ok att bära.

När jag frågat de elever jag mött hur det är på IES jämfört med på deras tidigare skolor, blir svaret genomgående: ”det är mycket lugnare här”, ”det var så stökigt och högljutt i min gamla skola”. I skrämmande många fall får jag svaret ”jag mobbades i min gamla skola”. Den förfärliga verklighet för mobbade elever som Mats Wahl beskriver på DN Kultur (17/9) är jag ytterligt väl bekant med.

Det helt dominerande skälet till att föräldrar söker sig till IES är att de vill att deras barn ska få trygghet och lugn i skolan. Motivet är inte, som påståtts på DN Kultur, att finna sin egen sociala ”klass”. Tvärtom, många föräldrar som bor i svenska medelklassområden vill att deras barn ska gå i en skola med större mångfald än i deras av boendesegregation präglade kommunala närskola. Samtliga våra åtta grundskolor i Stockholms stad ligger i stadsdelar som enligt stadens statistik tillhör den nedre halvan ifråga om socioekonomisk status.

Hur kommer det sig då att IES-skolorna kan ha alla de resurser som jag beskrev inledningsvis? Ett huvudskäl är att våra skolor är stora, i snitt 700 elever jämfört med 200 för en vanlig svensk grundskola. Hur kan vi kan etablera så stora skolor? Svaret är att många föräldrar söker den miljö av lugn, struktur och disciplin som vi erbjuder. De väljer medvetet, ofta desperat, ett alternativ till progressivismens flum och kaos.

Det talas, återkommande i höstens debatt på DN Kultur, negativt om de stora ”koncernerna”. Men IES var de första tio åren småskaligt. Enda skälet till att antalet skolor kunnat växa är att vi erbjudit något som många familjer behövt. Ingen har beordrats till våra skolor. Varje plats är frivilligt vald av familjer.

Debatten har det senaste halvåret vänts fullständigt upp och ner. Kampanjmakare, med stöd av okritiska medier, har försökt få det till att existensen av en skolorganisation som Internationella Engelska Skolan orsakat problemen i de kommunala skolorna. Sanningen är omvänd. De av föräldrar ofta starkt och nära upplevda problemen i många kommunala skolor har skapat ett behov av alternativ. Det vore klädsamt om ansvar förläggs där det hör hemma, hos respektive huvudmän för skolorna.

Ingenting skulle bli bättre i svensk skola om IES, med våra i dag 42 grundskolor och 30 000 elever, förbjöds – som Socialdemokraterna nu föreslår. Föräldrar skulle berövas ett alternativ och kommunala skolor skulle få mindre möjlighet att förändra. Jag är övertygad om att våra skolor skulle vara förstörda inom två år om staten tog över dem. Den kultur och det ledarskap som nu bär dem skulle inte överleva myndighetsdrift.

För övrigt kan även aktiebolag, en praktisk och transparent form för att driva en organisation, ha ”ideella” ägare. Detta var ett av skälen för Repaluu-utredningen att inte göra skillnad mellan olika driftsformer. Hela mitt och min mans aktieinnehav i Internationella Engelska Skolan ligger i en amerikansk stiftelse till stöd för projekt inom forskning, utbildning och upplysning i Sverige.

I de senaste veckornas debatt har vad som helst kunnat påstås, utifrån ideologiska fördomar. Jag känner Internationella Engelska Skolan utan och innan, och kan slå fast att kontrasten är total mellan verkligheten och det som anförs av debattörer som inte sett skolorna i arbete.

Det gör mig ledsen att våra duktiga rektorer, med sina djupt engagerade medarbetare nästan dagligen ska behöva utsättas för falska påståenden. De vet vad de gör och vad vi står för, men illvilligheten och lögnerna tär när de fortsätter spridas utan ände och granskning och vinner tilltro hos många som borde veta bättre.

Ett annat, och värre, pris för dessa attacker är att den svenska skolans verkliga problem lämnas därhän. Kursplanerna är alltjämt vaga i sina beskrivningar av krav på kunskaper och färdigheter. Det gör också att betygskriterier blir omöjliga att tolka; man kan inte mäta vad som inte definierats. Till lärarutbildningarna antas alltför många som själva har svaga skolresultat och låg ämneskunskap. Utbildningarna saknar även centrala element, som kunskap om hjärna och lärande, ”classroom management” och metodik – utöver att de håller för lågt arbetstempo och rymmer för liten praktisk träning.

Basala normer för livet saknas i skollagens beskrivning av värdegrund, sådant som flit, punktlighet, artighet, respekt för andra och vilja till hårt arbete. Begreppet ”fostran” är bannlyst. Rektorer och lärare är osäkra om sina legala rättigheter för att upprätthålla ordning i skolan. Gängkrig, våldsvanor och drogcirklar tränger också in i skolan. Ingen tycks veta hur vi ska erbjuda en väg vidare i  livet för de 14 procent av eleverna som i våras lämnade grundskolan utan behörighet till några gymnasieprogram (tre procent i IES-skolorna).

Skolan förväntas ta hand om problem som den inte är lämpad för, om den ska kunna fokusera på undervisningen. Dit hör den skadliga utbredningen av ”sociala medier” som förstör sömnen barnen behöver, berövar dem fysisk aktivitet, kraftigt förstärker mobbning och nu är det främsta skälet till den växande psykiska ohälsan bland ungdomar.

Att alla dessa verkligheter och problem hamnar i skuggan i den ideologiska debatten är tragiskt. Problemen försvinner nämligen inte om staten lyckas förbjuda eller omöjliggöra Internationella Engelska Skolan.

Barbara Bergström
Grundare av Internationella Engelska Skolan och ordförande i styrelsen för dess ägarbolag