Student Showcase

His eyes were forever closed. The body that once held up the head was no more. Macbeth was no more. Yet how could the people feel hope for the future when there was no successor left? They couldn’t. The following months Scotland had a very deep depression, in which King Malcolm tried to save them from. What the people didn’t know was that even more dreadful times were about to come.

Bye bye Lady Macbeth, she said with a grin. Her name could barely be said by a human mouth, it was too powerful for mankind. Rhiannon Tabitha Edon was her name and was one of the most powerful witches alive. She was pure evil captured in a beauty, and was more dangerous than one could ever imagine. Everybody knew that a witch wouldn’t kill herself. It was genius, it was settled. Lady Macbeth was dead and would never return. So if a woman happened to move to town, a woman with looks quite similar to the former queen, no one would expect a thing! Or even better, a male would be perfect! She had it all planned; the three weird sisters, Macbeth and the deaths. She would soon have the power over the entire contry.

Late that night she left the castle for the little house she once lived in. It was a cottage in which she had planned her future in, about forty years ago. ”With no king the people are frightened, desperate for a leader” she said to herself. “I shall be the king you never were, Macdeath. But first I need to look like one.” She looked into an old mirror and beheld her beauty. “Mirror mirror on the wall, who is fairest of them all?” she said with a grin. She found it extremely funny and cachinnated as she tossed the mirror on the ground. She grabbed one piece and with a sharp side she cut her hair. It was now no longer than to the shoulders.
"A king is what the people need, someone who the country leads. I for one will never fail, like old Macbeth who showed us frail. Spirits please, change my look and make
She said as her face took shape of a man. From now on she went under the name Acair.

To earn the trust of the people was only an act in her game. After five thousand years on this earth she lost her humanity, and she didn't miss it a second. It didn't take long before Acair was very popular almong the people. She was a royal man in their eyes.

Act 1/ scene 1

Alcide knock on the castle port

King Malcolm: Who is this guest of mine?
Acair: My name is Alcair, your Majesty. I’m sent to inform thee about the pudh news, sir.
King Malcolm: Bad news ya say?
Acair: Oh, very much so. I’m telling ya that this is about the last breaths ya’ll ever take.
King Malcolm: Who are you to speak, boy!
Acair: I have not been completly honest with ya, your highness. My looks are blessed with the spirits of antoher world. Once I’m king, they will be united on mother earth.

(As Acair speaking his face are changing)

King Malcolm: Do I behold the face of Lady Macbeth? This is madness! I saw her dead myself.
Rihannon: Ya fool! I am the most poweful witch on earth. Five thousand years I’ve waited for this moment. I am going to be king!
King Malcolm: No one lives for that long.
Rihannon: A man is as old as he feels, and a woman as old as she looks.

Rihannon kills Malcolm with a dagger in the heart

Rihannon: Spirits seek upon my chest, but there's no heart,never blessed
But we will take control you'll see, of castle gates and being free
So come my friend and join with me, and you will know, yes you will see
That living hell is great for those, whose souls are black , and fear no woes!

All evil sprits enter the world, ready for a new era

Hecate: We shall rule this world togeter brothers and sisters of the night!
Everybody: Ay!!

Act 1 / scen 2

Fleance, son of Banquo is hiding in a city near by when a friend comes rushing

Friend of Fleance: Fleance! Have ya heard? King Malcolm is dead. We all know you have to take the place as monarch, and you know it.
Fleance: Indeed. But how can I? Am I man enough?
Friend of Fleance: One shall not degrade himself.
Fleance: You’re right. I am going to claim the crown.

Fleance is back in Forres

Rihannon: I hear noises. Show yourself.
Fleance: I am Feance, son of Banquo. I’m here to take my place as a king.
Rihannon: Ya underestimate me, ya churlish boy!
Fleance: I do not think I do! Actions speak louder than words, Lady Macdeath.

Fleance knows how to kill a witch and throws a bucket of salted water on Rihannon. She melts and all the other supernatural creatures disappear. They understand that the battle is lost. Fleance is crowned king, just like the three weird sistes predicted.

Emmie 9a

En dikt om vänskap Skriven av: Charbel Touma, 6d VT13


Jag står på taket och ser dig falla
Jag vet att jag inte kan rädda dig
Jag vet att jag inte vill rädda dig
Jag vet att du inte vill att jag ska rädda dig


Du ligger på marken med dina ögon slutna
Du rör dig inte mitt hjärta bultar snabbare
Du var min vän nu är din hud vit som nyfallen snö
Du var en vän av guld och jag kommer aldrig att glömma dig


Men du svek mig som om jag vore smuts
Du kastade mig som om jag vore skräp
Ditt hjärta var av guld tills det förvandlades till koppar


Du ligger på marken fallen från mitt hjärta
Du löses upp som en magtablett i kallt vatten från Arktis


Jag står på taket och ser dig falla
Du ligger orörlig på marken
Jag känner illamående och faller
Jag ser mig själv falla och ligga orörlig på marken bredvid dig

Årskurs 9 skriver krönikor. Här är ett exempel från Olivia Hübenette i 9b.

Med eller utan likes - mediahorornas dilemma

Likes, re-tweets, kommentarer. Ständigt uppdaterade facebookloggar, bloggar och twitterprofiler. Folk som använder sociala medier för att marknadsföra sig själva. Uppmärksamhetsberoende, desperata, “GILLA BILDEN INTE LÄNKEN” och med ett stort självförtroende men förhoppningen om att höja en usel självkänsla. Kalla dem vad ni vill. Jag kallar dem mediahoror.

“Jahapp, nu får jag inte lägga upp någonting längre utan att få skit för det”, tänker du. Det är klart att du får! Det är ditt val hur mycket du vill dela. Men när det börjar komma till den nivån att du måste ta en bild varje gång du är på toa eller skriva en status om hur dryg skolan är så fort du har ett prov är det kanske dags att tänka om.

När facebookhysterin tog fart 2008 och jag gick i femman var jag först tveksam. Men efter mina vänners otaliga försök att övertyga mig, fyllde jag som tioåring i användaruppgifterna, angav att jag var tretton år, skapade en facebookprofil och var därmed medlem i mitt första sociala medium. Jag ville hålla kontakten med mina vänner, även fast vi bodde på olika ställen eller gick i olika skolor.

I dag, fyra år senare, är jag besviken. Besviken på vilken tävling om uppmärksamhet det hela urartat i. När jag surfar in på mina vänners profiler eller bloggar är det som syns på datorskärmen en helt annan person än den jag träffar i verkligheten.

Jag ser folk som alltid kommenterar, uppdaterar och gillar, men i verkligheten knappt vågar stå inför en grupp människor och prata. Det har blivit en låtsasvärld där folk kan gömma sina personligheter, bli vän med personer de inte känner och bygga upp en egen image runt sig själva. Du har makten att låtsas vara vem du vill. Vi blir manipulerade att tro att hon som uppdaterar sin blogg och lägger upp bilder på Instagram flera gånger varje dag har ett roligare och intressantare liv än tjejen som inte ens har Facebook.

Kan du tänka dig ett liv utan sociala medier? Varje dag spenderar den genomsnittliga användaren 75 minuter på Facebook och förmodligen ett antal ytterligare på resterande hemsidor. Minst 75 onödiga minuter vi skulle kunna lägga på annat.

Varför sitter vi där och gapar åt andra personers framgångar, skönhet och flyt när vi kan strunta i det och leva våra egna liv? “Sluta vara en sån mediahora!“ har jag lust att trycka in i huvudet på många av mina vänner. DU duger precis som du är, med eller utan likes.

Ernest Hemingways bok Farväl till vapen präglas till stor del av författarens egna livserfarenheter. Boken är skriven i jagform och vi får på så sätt ta del av huvudpersonens tankar och funderingar.

Bokreflektion
…Vad mina ögon har sett

“Tungt är locket på minnenas brunn, svårt är det att lyfta det åt sidan, att ösa och dra upp tiden som flytt. När jag blottar den känns smärtan oändlig.” Magda Eggens

…Vad mina ögon har sett gavs ut 1992. Den är skriven av Rose Lagerkrantz men själva berättelsen handlar om Magda Eggens.
Boken handlar om Magda som bodde i Ungern tillsammans med sina föräldrar och sina två systrar. 1944, när tyskarna når Ungern under andra världskriget, deporterades hennes familj till Auschwitz. Väl där separerades familjen i två steg. Först när alla judar anlände delades de in efter kön, försvann hennes pappa åt ett annat håll. Det andra steget var orimligt, bara rakt av. Helt plötsligt var det bara hon och hennes äldsta syster Eva kvar, hennes mamma och yngsta syster blev ledda åt ett annat håll.
Efter indelningen får vi följa Magdas och Evas 4 månader långa kamp för överlevnad i Auschwitz. Efter dessa långa månader blir de förflyttade flera gånger mellan olika koncentrationsläger. Anledningen till att detta är att kriget höll på att ta slut så de hann inte vara på varje läger längre än några dagar innan det blev igenbommat. På ett av lägren blir Magda och Eva indelade i olika grupper men efter att Eva byter nummerplåt med en annan flicka, som också blev skild från sin syster under indelningen, är de återigen tillsammans och kämpar för sina liv ända till krigets slut.
…Vad mina ögon har sett utspelade sig under andra världskriget. Detta vet man därför boken utspelar sig mellan åren 1939 och 1945. I början märks inte kriget av så mycket i boken alltså inte för tjejen som boken handlar om heller. Det ända Magdas familj kände till om kriget var det som sades på radion, vilka länder som gått med och liknande. Kriget får inte betydelse i boken förrän 1944 då landet invaderar Ungern och Magdas familj måste flytta till ett getto. Man märker att kriget stegvis blir värre och värre och att tyskarna blir mer och mer desperata. Detta beror på att de höll på att förlora kriget och blev då mer mördargalna än förut. I slutet av boken är det svårt att förstå hur människor kan behandla andra människor så pass grymt som de gör i boken.
Förvisso handlar historien i boken bara om en familj, från en persons perspektiv. På så sätt kan man ju säga att berättelsen är ganska obetydlig i helhetsbilden av kriget. Dvs. att Magdas historia inte var något som ledde till en historisk händelse men om man ser detta från ett annat perspektiv så var hon ju en del av en stor historisk händelse. Man kan också säga att för hennes historia (hennes liv) är det en väldigt stor del av vem hon är och hur hennes liv ser ut i dag. På så sätt kan man ändå säga att hennes historia i det andra världskriget är betydande, fast som sagt, inte för den stora massan.
Det kan finnas lite olika synpunkter på vad denna bok har för syfte. Dels kan man anse att den gavs ut för att upplysa folk om hur kriget såg ut, vad som utspelade sig bakom de stängda portarna. En annan anledning kan ju vara att Magda, som boken handlar om, ville bearbeta det som hänt på något sätt. Att hon på något sätt ville göra detta för att kunna lägga det bakom sig.
Kanske är det en kombination av de båda, att boken gavs ut för att informera resten av världens befolkning hur det faktiskt såg ut under kriget men att för författarens del var det för att bearbeta vad som hänt.
Författaren Rose Lagercratz har ju bara skrivit ner det Magda berättat, så egentligen är det inte hennes berättelse. Därför är den egentliga författaren Magda.
För Rose del vet man ju inte riktigt varför hon valde att skriva boken men det var antagligen bara för att Magda behövde hjälp. Författaren hade inte direkt något val det kommer till varför hon ville skriva om detta, det är ju Magdas historia rätt av. Anledningen till att Magda valde just denna period av hennes liv var ju för att skildra andra världskriget och som sagt kanske för att bearbeta och informera om kriget.
Man skulle kunna antyda att hon berättar denna historia för att få medlidande, men jag tror inte att det alls var syftet eller vad hon ville få oss att känna. Det kan förstås vara så, men jag tror mer det handlar om att vi ska veta, kanske att vi ska bli lite äcklade av hur nazisterna behandlade judarna. Sedan vet man aldrig om hon ens ville få fram några känslor eller reaktioner. Enligt mig finns det på flera ställen ledtrådar till att det handlar om något helt annat. T ex titeln: …vad mina ögon har sett, och som hon skriver i boken: ”Jag hör röster som vill förljuga och begrava sanningen, men vittnena lever än. Jag är en av dem.” tycker jag mer tyder på att hon bara vill vittna om att det hände.
Jag tyckte att den här boken var väldigt bra och informerande. Däremot (om man tänker på hur den är skriven) är jag inte lika tillfreds. Ett exempel är att boken inte är så målande. Det kanske inte var huvudsyftet att det skulle vara en bra berättelse på det sättet, men på något sätt vill man inte bara ha de konkreta händelserna, utan lite information runt om. Man får reda på att det här och det här hände, men man kan inte riktigt koppla samman händelserna ibland och det känns inte som om några känslor förmedlas. Man kan förstås tycka att det inte ska behövas en bra historia runt om utan att de handlat om just dessa enstaka händelser, men det vara alla fall det jag saknade i boken.
För att summera allt detta skulle jag ändå säga att det är en intressant skildring av kriget och man får en större insyn på hur folk faktiskt hade det under kriget. Visst har man hört om det men jag påverkades mer när jag hörde en människas berättelse. De största funderingar jag fick av denna bok var hur långt människor kan gå. Dels soldaterna som mördade människor för att någon annan sa der och dels fångarna som t ex. hällde urin på sig själva för att bli av med löss och andra saker.
Denna uppgift tror jag mest har gett mig en djupare förståelse och en bättre insikt i hur livet för dessa fångar var. Någonstans inser man också hur otroligt tur de som överlevde hade. Dessutom tänker man efter mer på sin egen familj och hur lätt det är att förlora dem. När man läser berättelser som denna, uppskattar man saker mer som man tidigare tagit för givet.

Judo
Objektiv
Judo är en japansk kampsport som utövas för att lära sig självförsvar. Den utövas en mot en. Den som tränar judo heter judoka och när man praktiserar judo har man på sig en dräkt som kallas judogi som är tålig att ta i och svår att ha sönder. Eftersom man tränar judo barfota utför man den på en matta som heter tatami som är gjord för att man ska få bra grepp. Judogin hålls ihop av ett bälte som finns i flera färger och varje färg visar hur mycket man har tränat och hur mycket man kan.
Vitt – för nybörjare.
Gult
Orange
Grönt
Blått
Brunt
Svart – för experter och bl.a. tränare. Det finns 10 olika grader på detta bälte som kallas dan.
Man kan idka judo på 2 sätt, stående och sittande mattkamp. Stående mattkamp kallas randori tachi waza där man använder sig av olika typer av kast som inkluderar höftkast, bensvep, handkast och offerkast för att få ner motståndaren på rygg. Sittande mattkamp kallas randori ne-waza där man tillämpar olika fasthållningar, armlås eller halslås för att få ner och hålla fast motståndaren på mattan.
Det finns regler när man tävlar inom judon. Straff kan ges om motståndaren är inaktiv eller använder sig av otillåtna tekniker och de kallas shido. Matchen stoppas om man går utanför det avsedda området på mattan. I judo finns det 2 kantdomare och en huvuddomare.
Man vinner en judomatch på poäng. Om man genomför ett perfekt kast eller håller fasthållning i 25 sekunder får man ippon och vinner matchen direkt. Andra kast kan ge 5 eller 7 poäng (se tabell)

Subjektiv
Varför jag tycker om att träna judo? Jo, för att jag anser att det är ett av de bästa sätten att få ut all överflödig energi från en lång skoldag där jag bara sitter stilla på en rigid och oskön stol och studerar. Även om sporten innehåller oändligt mycket fart och är i högsta grad fysiskt ansträngande så tycker jag att det är väldigt kul att lära känna nya personer och att lära sig oräkneliga nya saker om självförsvar och om hur man utnyttjar en persons balans till ens fördel. En annan anledning till varför jag brinner för judo är att efter en lång träning så känner man sig helt utpumpad. Man sover aldrig så gott som efter en judoträning.
Jag älskar inte bara att träna judo utan likaledes att tävla inom sporten. Tävlingar är roliga eftersom man får möta många andra killar eller tjejer i samma ålder som en själv, men som man inte känner, och allt man har tränat på sätts på prov. I tävlingar brukar man ge ALLT och lite till och det är oerhört kul att se om man klarar av att få ner motståndaren.
Det har också fallit mig i smaken att sporten är så annorlunda jämfört med fotboll och diverse andra sporter eftersom man är barfota och bär en mycket speciell dräkt som man ser ganska löjlig ut i. Men sanningen är att dräkten är i högsta grad bekväm och sporten är extremt rolig att träna.

Inledning:

Hej! Jag är 12 år och heter Pamina. Jag, min klass och min lärare som heter Ms. Mahoney hade gått igenom en mycket farlig händelse. Dessutom var vår lärare inte med oss just den tiden vi skulle behöva henne, så det var svårt. Vi var fast i en öde ö och mycket mer. Jag ska berätta allt, från början till slut.

Fast i livbåten.

Efter att a gått igenom den hemska händelsen satt klassen 5E i en livbåt och tittar på färjan de var på som sakta sjönk. Det hade kapsejsat när klassen skulle åka lyxbåt till ett varmt och avslappnat ställe. Men inget blev som vi hade tänkt oss.
– Där försvann våra liv, viskade Smilla.
– Tja vi hann i alla fall ta med oss några saker, sa Rosanna tyst men hoppfullt.

 Det hade vi. När vi gick ombord hade vi en extra påse där vi hade packat ner ett par saker vi tyckte var viktiga. Vi fick med oss några filtar, tre ficklampor, tändstickor, tandborstar, tandkräm, mobil, kompass, en broschyr om båten där det finns en karta, några flaskor med vatten och ett par glas av något slag.

– Men vi kan inte sitta här resten av livet. Kan vi inte simma till land? Frågade Rodi.
Alla tittade på honom under tystnad.
– Okej, vi behöver inte göra något, vi bara sitter här och väntar på att en helikopter hittar oss, sa han och ryckte på axlarna.
Tystnaden fortsatte.
– Kom igen, är det någon som har en mobil då? Frågade han.
– Tja, om någon här har, jag tror inte att det kommer att finnas någon teckning. Svarade jag och bröt tystnaden. Även om jag var säker på att det inte skulle finnas så tog jag fram min mobil och började gå runt i den lilla livbåten för att söka.

Kristoffer tittade ut mot havet.
– Är det någon som tycker om att ro här? Frågade han.
– Vart har du tänkt dig att vi ska åka? Undrade jag och tittade misstänksamt på honom mitt i mitt sökande på teckning. Jag hade förväntat mig en lösning på det här problemet. Men han ryckte bara på axlarna.
– Vi bara åker någonstans. Sen träffar vi något. Någon gång måste vi ändå göra det. Föreslog han.

Vi tyckte att det lät bra och kom överens om hur vi skulle göra. Det blev lite svårt, men till sist lyckades vi. Vi skulle turas om med att ro. Vi använde kartan som hjälp. Dessutom hade Smilla med sig sin kompass hon hade vunnit i orientering för snabbast tid.
– Det är en mycket viktig grej i mitt liv tycker jag. Jag har den med mig överallt. Och nu kom den faktiskt till hjälp, hade hon sagt.

Timmar gick och mina händer dog när jag skulle ro. Men jag var inte den enda. Alla stödde varandra så jag kände mig inte särskilt rädd. Då och då drack vi ur de sista flaskorna. Fast vi var ute i havs kändes det mycket varmt.

Plötsligt skrek Firat att han hade sett en ö. Vi alla blev så klart mycket lyckliga. Jag såg bilder i mitt huvud om hur skönt det skulle vara att se min familj igen.

– Konstigt, ön finns inte med på kartan, sa jag när jag hade tänkt efter lite och kommit tillbaka till nuet.
– Mm… den kanske är för liten för att finnas med i en karta, sa Calle och ryckte på axlarna när jag förvirrad tittade på kartan och ön.
– Det kanske är något eller någon där som kan hjälpa oss. Vi går dit, sa Firat bestämt. Ingen ska tvinga mig leva i en båt mitt ute i ingenstans!

En öde ö … eller inte?

När vi kom närmare ön tyckte jag att ön såg mysig ut. Den var helt grön med många träd och buskar. När vi kom närmare såg man att det var en stor öppen plats som liknade en strand. Det stod nummer på träden, mönster på marken och mycket mer. Det såg ut som om att barn hade lekt där. Innan båten har nuddat land hoppade jag och min bästis Andrijana ner i vattnet. Vattnet gick ända upp till midjan. Det svalkande vattnet gjorde mina torkade ben blöta och jag kände mig tröttare än någonsin.
Vi drog båten in till land så att den var fast. Sedan hoppade alla andra ner till oss. Jag tittade runt omkring mig.

– Det är verkligen fint här, sa jag. Det var inte meningen att någon skulle höra mig, men Maja hörde mig och sa:

– Ja, jag håller med dig. Men om man tänker efter, vem kan ha gjort det? Träden och sanden kan inte få märken av sig själv ju.

Alla tittade på henne. Då började jag tycka att ön inte var så fin och mysig längre. Var det verkligen så att vi inte var ensamma här?
Jag tittade runt omkring mig.

Sen såg jag rök komma upp från trädtopparna.
– Titta, sa jag bara och pekade.

– Bra, det finns andra människor här. Vem följer med mig och frågar om hjälp? Sa Maja, helt orädd. Men Nicole reagerade snabbt.
– Maja är du dum? Det kan vara galningar som bor där! Utropade hon.
– Har du något annat förslag? Sa Maja och var redan halvvägs in till en stig som sträckte sig in i skogen. Sakta började vi andra röra oss och gick bakom Maja.

Vi hade gått igenom skogen i ungefär 20 minuter och mina fötter värkte. Men till sist kom vi fram. Det var en stor cirkel med olika stora tältar. I mitten var det en stor brasa som brann. Men det konstiga var att där var det öde. Det var ingen människa någonstans.

– Hallå! Finns det någon här? Skrek Sahil.

Ingen svarade.
– Jag vet att det finns människor här, så varför kommer de inte fram? Sa han sedan med ett stön.
Efter några minuter började vi att dela på oss. Jag gick runt lite och kollade i tältarna. Men ingen var där.

– De är främlingar för oss, vi är främlingar för de, svarade jag hans fråga till sist.

– Det är inte vanligt att vi får gäster på besök här i ön, sa en röst precis bakom mig.
Jag snurrade runt och såg en tjej i tonårsåldern. Han hade China ögon, svart hår kanske till ryggen i två tofsar. Hennes kläder var i olika färger. Det var färggrant, men inte moderiktigt. Jag kan erkänna att jag var lite rädd. Visst log hon, men inte snällt. Jag var på väg att säga hej, men Sahil reagerade fortare.
– Hej, främling. Vi är en klass från Sverige. Vår båt kapsejsade och sjönk. Men vi klarade oss. På något sätt kom vi till den här ön. Skulle ni kunna hjälpa oss att ta oss härifrån? Sa han utan att andas mellan orden.

I detta ögonblick ville jag skrika. Som om hon skulle vilja hjälpa oss nu. Men jag kanske inte skulle kunna göra bättre.

Tjejen svarade inte. Hon bara tittade åt hans håll och log snett. Sen blev hon allvarlig. Sen skrek hon:
- Allihop, kom ut! Vi behöver inte oroa oss för dem.

Sen i ett ögonblick var det fullt med personer bakom tjejen. De var som henne, svart hår och konstiga, färgglada kläder.

Jag började backa. Jag började känna mig osäker. Jag undrar varför jag inte lyssnade på Nicole om galningar. Men Sahil verkade helt vanlig.
 – Okej, ni verkar vara väldigt många. Hur länge har ni bott här?
Tjejen runkade pannan.

–      Två år, sa hon rakt på sak.

Sahil bara fortsatte utan att förstå hur vi andra reagerade. Jag hostade lite. Men han brydde sig inte.
– Oj! Det är mycket. Men har ni aldrig tänkt på att gå tillbaka till vart ni än har kommit från? Sa han.

Tjejen såg irriterad ut och sa:
– Vi svarar inte på flera frågor. Men ni ska tillbaka därifrån ni har kommit ifrån. För vi har varit här sen länge och tills vi går är det här vår ö och vår mark! Sa hon bestämt.
Då kunde jag inte vara tyst.
Jag sa:
Men vem tror du att du är? Det här är en ö som inte ens finns med på kartan. Exakt hur kan den tillhöra en grupp dårar?! Snälla vi har kommit hit av en olyckshändelse och ni kan inte säga till oss att gå när vi inte kan gå någonstans! Ni…
Först skrek jag, men sen började en av männen bakom tjejen komma närmare. Och min röst dog bort.
– Jo, lilla flicka. Vi kan. Om ni inte går härifrån så är det ute med er, sa han och la sina händer på tjejens axlar.
– Men tänk smart. Ni har varit här i 2 år, enligt er, och försökt att ta er härifrån. Så hur har ni tänkt er att vi ska kunna ta oss härifrån så snabbt. Vi har just kommit, sa Sahil. Han tog ett steg fram. Mannen skrattade.
– Om det är så ni vill ha det. Vi slår vad. Om vi kan ta oss härifrån om två dygn räknat från nu så vinner vi vadet. Det betyder att vi dödar er, var och en av er, innan vi åker, sa han.
Jag var på väg att säga nej, precis som alla andra ville. Men Sahil han före.
– Okej! Om vi klarar oss så får vi alla era guld och pengar. Vi säger inte hur vi gör, vi lämnar er här och åker utan er, sa han.
Jag kunde inte tro mina öron. Att göra så här var för riskabelt.

Alla andra i klassen tyckte inte heller om det. Det fick mannen att le.
– Dina vänner gillar det inte. Så varför inte bara ge upp? Frågade han.

– Aldrig! Vi ska minsann visa er. Dessutom ska vi ha en regel. Ni får inte prata eller röra oss, vi ska inte heller göra det. Som om vi skulle vilja det. Hur som helst ska ni låta oss vara de två dagarna vi ska vara här annars vinner vi vadet. Då menar jag det! Skrek han.
– Som ni vill. Ni får vara ifred på andra sidan skogen där ni kom ifrån, sa mannen och vände ryggen mot oss. Tjejen smålog mot oss och vände sig för att gå. Detsamma med de andra.
Jag suckade. Den första gången jag gör något så allvarligt.
Nicoles ögon var röda och man såg hur hon kokade av ilska. jag blängde på Sahil som tittade oskyldigt på mig, som om han inte hade gjort något så dumt som han just hade gjort.
Plötsligt tittade tjejen bak och vände sig mot oss. Hon sa:
- Tänk inte tanken på att sitta och vänta på att någon båt ska hitta er och hämta er. Det är ju det vi har väntat på de här två åren. De åker en kilometer bort från ön. Det är omöjligt att någon hittar er här.

Helt hjälplösa

Vi hade gått igenom skogen under helt tystnad. Sen när vi var framme vid den öppna platsen kom den explosionen som vi hade väntat på från Nicole.
– Sahil VARFÖR SA DU JA TILL DEN DÄR DUMMA VADET? Skrek hon. DET ÄR FÖR RISKABELT! HUR KUNDE DU?
– Men vad skulle jag göra? Om jag inte hade hittat på något så skulle han ha dödat oss på direkten, besvarade han Nicoles Skrik med en ynklig röst.
– men du kunde ju ha pratat med oss andra först, två dygn är ju för kort tid, sa hon.
– men det är bättre än att dö, sa han lite skuldmedveten för en gångs skull.
Nicole suckade.

Men vad skulle kunna förbättras av att bli arg på honom?
– Okej, är det någon som har någon bra ide om hur vi kan komma härifrån? Frågade jag. Hon sa att det inte går några båtar nära ön.
– Men hon kan ljuga, sa Nicole, lite lugnare men arg.
– Ja kanske, vi delar på oss. Några av oss går runt och letar efter båtar. Vi andra hittar säkert någonting att äta och något ställe att sova, sa jag. Det hade faktiskt börjat bli mörkt.

Vi gjorde som jag sa. Halva klassen gick runt vårt område medans vi andra gjorde eld med pinnar. Vi tog några ägg och stekte. Blev inte gått, men när jag är hungrig kan jag äta allt ätbart.
Att sova var enkelt. Det var ganska varmt så det behövdes inte något täcke. Filtarna vi hämtade använde vi som kuddar istället. Det blev rätt skönt. Ingen hade sätt någon båt gå förbi ön. Vi tittade inte runt hela, men jag var ändå säker att inga båtar åkte runt ön.

Till sist hade alla lagt sig. Jag var jättetrött. Fast jag var orolig somnade jag på direkten.

En förvirrande morgon.

Nästa morgon när jag vaknade låg alla andra och sov fortfarande. Jag gick ut i vattnet för att ta ett dopp. Mina kläder hade jag på mig, det skulle ändå kännas skönt att vara lite våt i hettan. Det kändes nämligen varmare än dagen innan.

Jag dök ner i vattnet. Jag kände mig redan mycket lättare. När jag hade kommit upp igen hörde jag någon ropa mitt namn. När jag vände mig om såg jag Millen, morgontrött vinka åt mig. Jag vinkade tillbaka och sprang till henne. Vatten stänkte överallt från mig.

– Hej! Mår du bra? Frågade jag henne. Hon svarade ja, helt förvirrad. Jag skrattade lite. Det var länge sen jag hade ett äkta skratt på mina kinder. Det kändes ganska konstigt.

– Hej… jag är jättetörstig! Kan man dricka det där vattnet? Frågade hon och nickade ut mot havet. Jag skrattade en gång till och svarade:
– Nej, tyvärr. Men vi måste hitta något sätt att få mat och dricka.

Theresa vaknade en liten stund efter. Hon och Millen doppade huvudet i vattnet de med, sen försökte vi hitta något att äta innan de andra skulle vakna. Jag och Millen försökte fånga fiskar medan Theresa använde en av tändstickorna för att tända eld på brasan från igår. Med glasen och brasan gjorde hon vattnet drickbar. Hon gjorde tillräckligt till alla. När många personer hade vaknat åt vi de få fiskarna jag och Millen hade lyckats fånga. Det var inte gott, men bättre än att svälta ihjäl.

Vår enda chans.

Efter att vi hade ätit satt vi i en ring och diskuterade om något försök att komma därifrån. Eftersom det inte fanns några båtar som åker runt ön hade vi inte en enda ide om hur vi skulle göra.

Plötsligt kom jag på livbåten och sa:

– Vi kan använda livbåten! Jag har en jättebra plan.
– Vad är det du tänker på? Frågade Emrik.
– Vi använder den till att åka till de ställena alla industri båtar åker, då måste de se oss, svarade jag.
– Ja! Vilken bra ide, svarade han. Men han tittade allvarligt på mig.
– Men hur ska vi veta vart alla färjor och fartyg åker?
Där slutade jag le.
– Tja, det ända jag vet är att de åker ungefär en kilometer härifrån, sa jag och pekade på kartan som låg i mitten av ringen. Vi hade tagit en sten och lagt den där vi tror ön ligger.

Okej, vi åker ut, en kilometer för säkerhets skull, och när vi ser något fartyg så skriker vi så att de hör oss. Sen är vi räddade, sa Rodi.
Som om det var hur enkelt som helst. Men vi hade inte något annat att göra om vi ville komma därifrån. Vi tyckte att det var en bra ide.
– Jag vet att fartyg oftast åker vid natt tid. Så vi åker i natt, sa han.
Så vi väntade tills det blev kväll och förberedde allting vi behövde ta med oss.

När det hade blivit mörkt var vi färdiga med att lägga saker vi ville ha med oss i livbåten, som förhoppningsvis skulle ta oss hem. Vi hade med oss filtarna för det kan bli kallare ute i havs än vad det var i ön, några flaskor med rent vatten och några ficklampor vi hade med oss om de skulle behövas.
Det ända problemet med det här var att vi gjorde den i sista minuten. Om den här planen inte fungerade var vi döda, bokstavligen.

Sen när alla var färdiga och satt i livbåten turades vi om med att ro tillbaka, precis som första gången.

Rodi var klassens mattesnille, så han räknade ut, meter efter meter, på ett ungefär hur långt vi åkte. Det hade blivit mörkt nu. Himlen var alldeles mörk. Men trots det såg Firat en båt, långt från vår lilla livbåt. Han skrek som en galning. Sen började alla andra också skrika. Fast vi var väldigt högljudda hörde de inte. Den var framför oss och åkte mot oss, men ändå såg de inte utan gick samma fart framåt. Vi bestämde oss att vänta tills de skulle komma fram till oss, men det var väldigt svårt att hålla livbåten på samma plats.

Då fick jag den perfekta iden.
– Ge mig din ficklampa, sa jag till Emrik som stod närmast mig av de personerna som hade en ficklampa. Han gav sig sin och istället för att bara lysa på fartyget tände jag den och släckte. Jag gjorde tre gånger snabbt och tre gånger långa, om och om igen.
– Vad betyder det? Frågade han.
– SOS, svarade jag.
– Coolt, vart lärde du dig det? Undrade han.
– på TV.

Flera minuter gick, alla andra lade märke till det jag gjorde och ställde sig tyst bredvid mig. Jag höll andan. Aldrig hade jag känt mig så spänd förr.
När det stora fartyget sakta vände sig precis mot oss andades jag ut. Vilken lättnad! Alla började skrika hjälp, jag började få glädjetårar. Men jag fortsatte att blinka med lampan. Tre snabba och tre långa.
Till sist var de nära vår livbåt och en lång och mörkhårig man hjälpte oss att gå ombord till deras båt.

Räddad!

Vad hände sen?

Männen i båten var mycket snälla. De lyssnade på oss när vi berättade mycket upphetsad om vad som hade hänt oss. De lovade att hjälpa oss. Vi fick varsitt fint rum, fint och gott mat som alla glufsade i sig och äntligen var allting som vanligt igen. Sen kom vi på Ms. Mahoney. Hon hade också klarat sig. Hon var i en annan båt på väg till Sverige. Alla var glada för varandra. Vi fick ringa hem till våra föräldrar och prata med de och säga att vi var okej.

Sedan kom Emrik på människorna på ön.
– Vi van vadet, så är inte de skyldiga oss pengar? Sa han.
– ha ha, jag tycker det också. Vad sägs som att vi lämnar er hem till Sverige, åker tillbaka till den där ön jag aldrig har hört talats om, hämtar pengar från de och ger er de? Sa en vakt från färjan. Han visste om vadet eftersom Sahil hade berättat om det.
– Blir inte det jobbigt? Frågade jag.
Att åka fram och tillbaka från Sverige till ön. Det lät jobbigt. Men mannen nickade nej med ett stort leende på läpparna.
– Ni klarade av att prata komma från en öde ö i mindre än två dagar, vilket jag aldrig skulle kunna göra, sa han och skrattade. De andra vakterna höll med honom.

Den natten fick jag den bästa sömnen jag någonsin har fått i mitt liv.

Ganska snart var vi i Sverige. Männen lovade att komma tillbaka med guld från människorna.
Det såg jag framemot!

The Secret History by Donna Tartt: Task one, Part one.
Richard Papen arrives at Hampden College when he is 19. Coming from Plano, California, he suffers somewhat a culture shock. He gets involved with a circle of Greek scholars, wealthy, arrogant, and utterly secretive. He joins them, after some hesitation from the teacher, Julian Morrows. Soon he learns of what bound the group together: An ancient rite, the bacchanal, brought to life, leading somewhat mysteriously to a man’s death. Curiously enough, this doesn’t scare Richard away from the group, rather the opposite I’d say. But Bunny, who was excluded from the bacchanal as well as Richard, is a lot more affected by this happening than Richard or even the others are. His personality changes from a rather pleasant one to a tactless, annoying, catholic-hating person, frankly, an ass. As it is later revealed in the book, he also starts blackmailing Henry and Francis. This, along with an increasing fear that Bunny will report them to the police, makes the group convinced that they need to kill him. The plans are carried out after Bunny tells Richard about the bacchanalia, believing that he hadn’t been informed. The group confronts Bunny while he’s hiking, and pushes him into a ravine to his death.
The second part of the novel focuses on the breakdown of the group after Bunny’s death and the devastating effect it has on the rest of the characters, both due to remorse, but also their struggle to hide the truth as the search for Bunny begins, and investigators and students start developing different theories about Bunny’s disappearance. Charles develops a drinking habit, and starts abusing his sister, Francis suffers hypochondria and panic attacks. Julian discovers the truth about Bunny’s death through a desperate letter that Bunny sent him before he was murdered. Julian, surprisingly, does not display any strong emotions. He begs the group to keep his name out of it, and basically abandons them, leaves the college and is never seen again by Richard. Especially Henry is very upset about this, seeing it as an act of cowardice and extreme hypocrisy. After Julian is gone, the members further withdraw into their shells, and isolate themselves from the outer world. Henry begins living and sleeping with Camilla, something which infuriates Charles, who has begun drinking even more. The plot reaches its climax when Charles bursts into Henry and Camilla’s hotel room and threatens to kill Henry. Instead Henry grabs the gun, kisses Camilla for the last time, and commits suicide.
After Henry’s death, the group splits. At the end of the book, Francis is forced to marry a woman although he’s homosexual, Charles runs off with a 30-year old married woman, Camilla is stuck with her dying grand-mother, and Richard is becoming increasingly isolate and lonely. The book ends with a strange dream of Richard’s, in which he sees Henry in various different places. Richard asks him if he’s happy where he is, and he answers that he isn’t, but that Richard isn’t happy either, rendering Richard speechless as usual.

The Secret History: Task one, Part two
Richard Papen: I found Richard rather dull, compared to the others. But I realize that as a narrator, he needed to be less complex and passionate or he would have talked more about himself than the essential things in the plot. But it’s sometimes too obvious that Richard is only a tool in the hands of the author, practically every individual characteristic of his is adapted to suit the aim of the author; his perceptiveness, his lack of initiative, and incapability to act are all necessary for him to be the “perfect” narrator. Personally, I wouldn’t have minded a more “flesh-and-blood narrator, I thought that it was somewhat hard to get to know Richard. I felt that he wasn’t telling us everything, which was rather annoying. But without Richard, who would have been there to tell us the Secret History? Having said all that, I must admit that I liked Richard anyway, he was loyal, and perhaps the least selfish of the group.
Camilla Macaulay: I really didn’t like Camilla. Richard considered her sweet and bewitching, because of his love for her, but when he lets us see the uglier side of her personality it’s rather terrifying; she is manipulative, detached, and cruel. She watched the murder happen as calm as a Madonna, and walked away without any obvious remorse. She was almost as bad as Henry. She truly scared me. But her character was fascinating even with or perhaps because of that “fatal flaw”. She was like a Greek goddess.
Charles Macaulay: I liked him a lot better than I liked his twin. Sadly, he wasn’t much of an important character before the second half of the book, i.e. before he became a half-wit drunk... I found it hard not to feel pity for him, even if his abuse of Camilla and his incest is rather disturbing.
Julian Morrows: Like I wrote in the first essay about The Secret History, I found Julian a most repellent and horrible person. Not only because of the way he abandoned the group, but also because I found some the principles he taught them extremely strange, and I just hated the way he disposed or ignored flaws in his students’ personalities. He also thought that Camilla was inferior in terms of intelligence, because she was a girl, even though she was apparently smarter than both Richard and Bunny. Of course, those opinions aren’t very different from what you usually find in classical Greek literature…But what I found most revolting about Julian was that he refused to see his own guilt in the murder, even though the bacchanal obviously wouldn’t have happened if he hadn’t approved it. I also found his reaction to the truth about Bunny’s death strange, because he did seem to care about Bunny. But instead of doing something he just abandons the group and the school. That was what I really couldn’t forgive, how could he just leave his students who adored him and looked upon him as a deity? I believe that his leaving the school was one of the most important factors to why the group collapsed; he worsened an already bad situation by depriving them of the safety that his lessons gave them, and he destroyed the image they had of him. I simply couldn’t understand why he acted the way he did. I think, just like Richard, that Bunny’s description of him was the most fitting: “He is the kind of person who would pick out all his favorite chocolates out of a box and leave the rest”. It says all about Julian’s personality.
Francis Abernathy: I actually liked Francis a lot more than I liked any other of the main characters. I liked how he was lazy and overly dramatic until the very end of the book, when his good heart really showed in the way he cared about all of his friends, especially about Charles, and it was nice to see that he and Richard remained friends in the end. I also thought that he was by far the funniest character in the book; he was the only one who made me laugh. And in the end, he and Richard were the only characters that I found even the slightest bit sympathetic.

Henry Winter: I hated Henry. He was inhuman, cold and remorseless. He aspires to be a character of pure rationality, which is probably the reason why he’s so attracted to the Greek and their principles, all those cold ideas of beauty and flawlessness. He’s pure evil in disguise. He was the one who was the mastermind behind all the evil they did; the bacchanal, the murder of Bunny. He was awful. The only thing that I found appealing about Henry was his devotion to Julian, even if I didn’t really understand why. He was a lot like Julian, only lacking the shallow cordiality.
Bunny Corcoran: Even though he didn’t deserve to die, of course, no one does, I was still somewhat glad when he did. I was annoyed that the author made me feel like that, it made me feel like I was treating Bunny unjustly, because after all, he was the victim, right? I think that he was endlessly irritating and said some very annoying and tactless things. Somehow there was something very endearing about him in the beginning of the book, too, like the way he spoke or his habit of playing Sousa marches in the middle of the night. I believe that the book would have been rather uninteresting and perhaps even slightly boring if Bunny wasn’t in it.

Themes: A reoccurring theme in the book is longing for Beauty, for perfection. Julian and Henry were kind of obsessed with this idea; “Beauty is terror” et cetera. But even Richard describes his “fatal flaw” as being longing too much for the picturesque at any cost.
Another theme in the book is the striking resemblance to a Greek tragedy. There are many other Greek elements as well.
Part 3:
The first time I read the book I liked it. I thought that the plot was fascinating; the idea of “a murder in reverse” was ingenious. The author’s language was stunningly beautiful and the characters were very vividly described. But in the end I felt that I didn’t like the book half as much as I should have had, because, as I have said at least three times, I simply couldn’t find any of the characters sympathetic. I feel that it is impossible to feel anything about the characters, because every single one of them did unforgivable things I couldn’t understand. Bunny’s death scene is a good example; they were all so strangely detached from what they were doing. “And after we stood whispering in the underbrush- one last look at the body- No dropped keys, no dropped glasses- everyone got everything? I just don’t understand them.
I still think that it is a book worth reading, and I would recommend this book, I just don’t think that this book made, or ever will have made any impact on me.

I have identified both poems called “the chimney sweeper”. I believe that the first poem where the opening line is “A little black thing among the snow” belongs to the book of songs of experience. The other poem where the opening line is “when my mother died I was very young” belongs to the book of songs of innocence.
The fist poem has a very negative and sceptical tone. There are several lines that describe misery and anger such as “They clothed me in clothes of death and taught me to sing songs of woe”. Another interesting line is: “They think they have done me no injury, And are gone to praise God & his Priest & King, Who make up a heaven of our misery.'' These lines express anger towards society and cynicism toward the church, the supposed saviour and protector of mankind.
The parents of the young boy forced him into a hazardous job without realizing the everlasting damage that they would cause their son. The boy would be scarred for life physically and mentally.
I found it quite obvious that the second poem belongs in the book of songs of innocence as it has an innocent and childlike tone through the entire poem.
The poem tells a story of a boy and his innocent mind. He dreams of angels and children being saved when the reality is that his parents left him alone, forcing him to work in dangerous conditions.
There is an innocent belief in God as the saviour of mankind as expressed in the line: “And the angel told Tom, if he’d be a good boy he’d have God for his father and never want joy”. The boy’s belief in God keeps him going, coping with the harshness of reality.
In the book of songs of innocence the poems express a childish way of looking at life as a gift from God. Life as described in the poems is sweet and innocent, something to be thankful and praise the Lord for. The poem Laughing Song describes a naive way of looking at life. “When the green woods laugh with the voice of joy and the dimpling stream runs laughing by”
In the book of songs of experience the poems have a bitter tone and focus on the end of innocence. Some poems express regret, jealousy and anger. This is why the chimney sweeper fits in here. The chimney sweeper expresses all these emotions and the end of innocence.

The Garden of Love.

I went to the Garden of Love,

And saw what I never had seen:

A Chapel was built in the midst,

Where I used to play on the green.

And the gates of this Chapel were shut,

And ``Thou shalt not'' writ over the door;

So I turn'd to the Garden of Love

That so many sweet flowers bore;

And I saw it was filled with graves,

And tomb-stones where flowers should be;

And Priests in black gowns were walking their rounds,

And binding with briars my joys & desires.

The “Garden of Love” is a poem from the book of “Songs of Experience” written by William Blake.

I chose this poem because I found it interesting and slightly easier to understand the messaging it contains. As soon as I read it I started thinking about how much trouble Blake must have caused himself for writing this poem. Blake was known to be against the doctrines of the Anglican faith and other of his poems like this one hint at dissatisfaction with the concept of God and the church. At the time it was written, rebelling against the church was not tolerated by society, meaning that writing and publishing this poem probably caused him many different problems.

As I wrote earlier, this poem hints towards dissatisfaction with the Anglican Church. In fact, I think that that is the strongest message in this poem. The Garden of Love is a poem mostly written in anger towards the Church.

I think that the Garden of Love is a metaphor for something or someone that has been destroyed or taken away from Blake, or somebody else because of the Church. The line: “Where I used to play on the green” expresses the feeling that whatever it was the Church had taken away was something that was very close to the narrator. It could have been love, a place, money or a vision... Something that was important or had special meaning.   

The poem focuses on a negative view of the Church. It describes the chapel as a big building with shut doors, put in a place where there should be nothing but love and joy. The line “And the gates of this Chapel were shut and “thou shalt not” writ over the door”, suggests that the Church was a closed and intolerant place, lacking the ability to accept any other feeling or faith. The line “Thou shalt not” could be Blake’s way of expressing the intolerance and the many forbidding rules of the Anglican faith.  

 Graves have replaced flowers; death has replaced life. Where there used to be a garden of love there is now nothing but intolerance, sorrow and death. “And tomb-stones where flowers should be; and priests in black gowns were walking their rounds”. The priests were dressed in black, the colour of sorrow. The line “And binding by briars my joys and desires” suggests that life was being held back because of the Church. The Church was overly controlling of what people did and how they lived.

The painting didn’t change my idea or opinion of the poem. The painting shows a priest, dressed in black, burying somebody while two white angels are praying. The picture represents sorrow and death.

I read some comments online and I found one written by somebody from the USA suggesting that the flowers could represent society. The flowers in the poem were replaced by tomb-stones, the joy and laughter of society could be replaced by sorrow and anger. 

As most of Blake’s work, this poem is metaphorical. It’s not an actual garden where somebody built a chapel; it’s metaphorical for the loss of happiness.

Blake’s use of this poem would have been to open people’s eyes. To make society aware of what he thought was the damage made by the Church. A very brave thing to do, considering the consequences he must have faced. As I wrote, I think the strongest message in this poem is dissatisfaction and anger towards the Church.

                                                                                                                                         Lucy Forster 8e

EN RESA I MÖRKER OCH LJUS
Resväskan står packad till bristningsgränsen i vardagsrummet. Tillsammans ska vi korsa tid och rum. Siktet är inställt på Dantes Italien. Ett medeltida Italien där kyrkan står i centrum och bönderna inte är mer värda än soporna som ligger slängda längst gatorna. Sedan bär det av till England för ett möte med författaren Daniel Defoe som var aktiv under Upplysningstiden. En epok då vetenskapen hade sin storhetstid och äventyrsböcker såsom Defoes egna ”Robinson Crusoe” började säljas i hyllorna.
Det första jag möts av när jag tar steget ut i medeltiden är den outhärdliga stanken. Råttor sicksackar mellan soporna som täcker gatan där jag går. Här är det inte hygienen som står i fokus, det är kyrkan. Kyrkan tornar upp sig mitt i byn och folksamlingen som är på väg in är synlig från flera kilometers avstånd. I övrigt är gatorna tomma, alla har samlats inför morgonens gudstjänst. Jag passar på att se mig runt i den ödsliga byn, det är tydligt vilka som bor var. På ena sidan om kyrkan är husen ståtliga och gatorna är sopade, på andra sidan finns inga hus, de är ruckel. Skillnaden mellan de välbärgade och de fattiga är påtaglig. En symbolisk mur skiljer de båda världarna åt, allt för att de välbeställda ska slippa se eländet på andra sidan.
Tidskapseln har fört mig till Ravenna, en stad i Italien där Dante Alighieri är bosatt. En kort promenad senare står jag med skakiga ben utanför hans hus och förbereder mig inför mitt första möte med författaren till ”Den gudomliga komedin”, ett mycket uppskattat verk.
Det första jag slås av när dörren öppnas är längden på mannen som står framför mig. Alighieri når mig upp till axlarna, håret är svart och vågigt med några gråa hårstrån synliga här och var. Jag bjuds in i matsalen där en enorm ostbricka står uppdukad. Till osten bjuder Dante mycket generöst på ett glas vin. Smaken på både dryck och ost förstörs något när den blandas med lukten från gatan, Dante verkar inte besvärad överhuvudtaget. Jag försöker hålla igång samtalet på min något rostiga italienska så gott jag kan, till min lycka är Dante Alighieri en mycket pratglad person med mycket att berätta. Jag styr in samtalet på hans nyutkomna bok ”Den gudomliga komedin”.
– Det är en allvarlig bok som man kan lära sig mycket av. Resan utgår från helvetet och tar dig sedan vidare till paradiset, syftet är att visa folket varför de ska akta sig för att synda och uppmuntra till att leva ett rent och syndfritt liv.
Det finns inget tvivel i ögonen på Dante när han talar om boken och sin tro. Det verkar lika självklart för honom som det är för oss att byta strumpor varje dag.
– Min värsta farhåga är att synda, att inte hamna i paradiset utan istället tillbringa efterlivet i helvetet. En hemsk plats där allt är mörkt och ont. Trots det förtjänar syndare en plats därnere, att synda är ett brott och för det ska man bli straffad.
Man ser hur Dante krymper ihop på stolen av rädsla när helvetet kommer på tal. Det är en rädsla som han delar med de flesta medeltidsmänniskor, i vår samtid har den rädslan i högsta grad dött ut och ersatts med andra funderingar om efterlivet. När Dante nämner syndarna blir hans röst alldeles kall och man kan se hur han skäms. Syndarna är mindre värda än bönderna som ingen visar någon respekt.
Dante Alighieri sticker ut från andra medeltidsförfattare, han skriver på talspråket, italienska. Normen är att skriva på latin och när jag frågar Dante hur det kommer sig svarar han:
– Latin är kyrkans språk, det är det fina språket. Anledningen till att jag bröt trenden är att jag vill nå ut till alla. Boken är ett viktigt meddelande som så många som möjligt bör läsa. Det är en varning som kan få människor att tänka efter och akta sig. Jag vill göra allt i min makt för att så många som möjligt ska undkomma hemskheterna i helvetet.

Det börjar trycka i min blåsa och jag känner att det är dags för ett besök på dasset. Jag ursäktar mig och lämnar bordet. Det är inget märkvärdigt dass, det är ett litet krypin med en liten träpotta ställd i ena hörnet. En tavla på ena väggen fångar min blick, Dantes mycket välkända helvetestratt med de nio kretsarna. Längst ned i helvetet hamnar de som begått de grövsta synderna, här nere hamnar till exempel Judas som angav Jesus enligt Dantes ”Den gudomliga komedin”. Jämte tavlan hänger de sju dödsynderna. Det påminner mig om en film jag såg några dagar innan jag gav mig iväg. ”Seven” är en nytolkning av dödssynderna men filmens syfte är inte att skrämma folket så som Dantes bok utan filmen är gjord för att underhålla oss. Den djupa tron lämnades kvar i medeltiden, idag lever vi betydligt friare. Jag lämnar rummet för att återvända till matsalen. Det finns ingen automatisk spolknapp som får avföringen att försvinna, allt slängs ut på gatan.
När jag kommer tillbaka med dödssynderna i bakhuvudet inser jag att det är hög tid att ge sig av, jag vill inte frossa än mer på den gudomliga ostbrickan även om det är lockande. Jag tar farväl av författaren som skrivit ett verk som än idag läses över hela världen. Boken handlar om det goda jämte det onda som även är ett aktuellt ämne i vår tids samhälle. Allt man gör är antingen rätt eller fel, det är gott eller ont och man döms fortfarande efter vad man väljer. Medeltidsmänniskor lever efter att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, något som än idag ses som ett idealt levnadssätt.
Det är med lättnad och ett uns vemod som jag lämnar medeltiden för att istället bege mig till Upplysningstiden. Det är skönt att lämna stanken och allt elände efter sig men det känns sorgset att ge sig av efter en så kort visit, utan att ha haft möjlighet att utforska samhället närmare.
När jag anländer till England kan jag äntligen andas genom näsborrarna igen, den förfärliga stanken har ersatts av en ljuvlig doft av nybakat bröd. Solen är precis på väg upp och byn håller på att vakna till liv. Kyrkan slår upp sina portar när jag går förbi och ett gäng människor träder in. Antalet är mindre än under medeltiden men jag blir ändå överraskad över hur många som fortfarande går i kyrkan.
– Jag har kvar min tro men jag känner mig inte längre förpliktigad att följa Bibeln och kyrkan till punkt och pricka, säger en kvinna när jag frågar henne hur hon ser på kyrkan.
Kyrkan har förlorat makt även om den fortfarande är viktig för många. Det märks att jag har kommit närmare nutiden, åsikterna och tankarna jag stöter på hos upplysningsmänniskorna har mycket gemensamt med hur vi ser på både kyrkan och samhället idag.
Jag traskar vidare och när jag går på kullerstensgatan får jag många nyfikna blickar och frågor. De undrar var jag kommer ifrån och vad jag gör i deras by. Gemensamt för upplysningsmänniskorna verkar vara att de är nyfikna och inte rädda för att ta reda på saker och ting.
Jag frågar några hjälpsamma skolbarn om vägen till författaren jag ska besöka, Daniel Defoe. De blir mycket ivriga att hjälpa till och jag får snabbt reda på hur jag ska ta mig dit. Jag bestämmer mig för att ta en hästdroska, vägen är förhållandevis lång och skorna är slitna efter många långa promenader. De välbärgade skolbarnen ordnar allting för mig och snart sitter jag i droskan och skumpar. Bebyggelsen försvinner sakta bort när vi åker längre ut mot landsbygden. Jag kan inte annat än lägga märke till att klasskillnaderna har minskat. Jag ser både ståtliga herrgårdar och förfallna kåkar men de är inte längre skilda världar, de har kommit närmare varandra att döma av det jag ser.
När vi anländer till Defoes enkla boning betalar jag droskföraren och han hjälper mig ned från vagnen. Huset jag ser framför mig när jag stigit ut är inte vad jag väntat mig, det är inget hus förknippat med en av våra största författare någonsin. Det är ett litet men välskött hus. Defoe kommer ut och möter mig innan jag knackat på, jag blir överraskad men lyckas trots min nervositet få fram en någorlunda hälsning. Han är en avslappnad man och min nervositet släpper snabbt.
När jag kommer in blir det först husesyn i det spartanskt inredda huset, han visar mig runt och berättar stolt om fotografier tagna på hans olika resor. Defoe har mycket gemensamt med huvudpersonen i sitt världskända verk ”Robinson Crusoe”, han är en mycket äventyrslysten person som varit med om en hel del. Han leder mig till ett rum på övervåningen och han är alldeles lyrisk när han öppnar dörren. Därinne står ett teleskop, en uppfinning från Upplysningstiden.
– När jag skrivit klart mitt livs verk kände jag för att testa på något nytt. Teleskopet fängslade mig direkt. Det kostade mig mycket pengar men det var värt vartenda pund. På kvällarna går jag ofta hit upp och tittar på stjärnorna, ibland fastnar jag här i flera timmar.
Vetenskapens roll har växt, uppfinningar och nytänk har ersatt den tidigare otroligt starka tron. Jag känner igen mig i vår tids samhälle, idag är allt är baserat på vetenskap, det är nästan så att den har tagit över så mycket att vår fantasi och egentänk har begränsats.
Vi sätter oss till bords och samtalet glider snabbt in på boken ”Robinson Crusoe”.
– Jag har alltid varit fascinerad av äventyr vilket fick mig att skriva boken. Den speglar vår tid, Robinson Crusoe är nyfiken, han är läraktig och han snappar upp mycket under de 28 år han spenderar på den öde ön.
Defoe blir som ett barn när han berättar om äventyren och verket och berättarglädjen lyser i ögonen. Efter många timmar lämnar jag Daniel Defoe och under armen har jag boken ”Robinson Crusoe”, en gåva från självaste författaren.
När jag kommer hem kastar jag mig på sängen av utmattning, det har varit mycket innehållsrika dagar fyllda med resande. Jag har stött på två helt skilda världar, medeltiden där man var tvungen att andas genom munnen för att inte förstöra sitt luktsinne för gott och där kyrkan var viktigast. Upplysningen var annorlunda, där hade vetenskapen tagit över och folket stod närmare varandra. Det de båda epokerna har gemensamt är att de tillsammans med många andra har format dagens samhälle och hur vi lever idag.
Karin Malmgren
9a

William Blake - Songs of Innocence and Experience
What do the titles suggest to you?
Little Boy Lost – loss of innocence and growing up
Little Boy Found – growing up
Little Girl Lost – loss of innocence and growing up, though in a more complex way than the “little boy” poems
Little Girl Found – all these titles are metaphors for life, religion and loss of innocence.
Which collection does each poem come from in your eyes? (Innocence or Experience)
Little Boy Lost – innocence
P. Loss of childhood innocence
E. “Father, father where are you going? O do not walk so fast. Speak father, speak to your little boy, or else I shall be lost.
E. Child fearful of being left alone in the world.
Little Boy Found – innocence
P. The little boy grows up
E. And to his mother brought Who in sorrow pale, thro’ the lonely dale, her little boy weeping sought.
E. The mother doesn’t want her little boy to grow up too fast.

Little Girl Lost – experience
P.. The poem is about parents fearing their girl growing up.
E. “Lost in desart wild is your little child. How can Lyca sleep if her mother weep?
E. The quote suggests that Lyca is afraid of what her parents may think of her choices in life. The poem also talks about the lion that protects Lyca.

Little Girl Found – experience
P. The narrative tone is more mature and there is much more metaphorical imagery in the “little girl” poems than in the “little boy” poems. The “little girl” poems involve much more complex metaphors and can be interpreted in many different ways.
E. “Arm in arm seven days they trac’d the desart ways” “Till before their way a couching lion lay. Turning back was vain: soon his heavy mane bore them to the ground then he stalk’d around. Smelling to his pray: but their fears allay. When he licks their hands then silent by them stands. Look upon his eyes filled with deep surprise and wondering behold, a spirit arm’d in gold.
E. The number seven keeps occurring in the “little girl” poems. It could be interpreted that this is a metaphor for the seven days in which God created Earth. The desert or “desart” could be a metaphor for life or the world. The lion is a metaphor for some kind of godlike figure or protector.
What do these words in the Little Boy poems mean?

• Dew: The evening moisture on the ground though it could also be metaphorical for youth.
• Vapour: Vapour means gas though it could also mean spirit.
• Fen: An area of marshy ground.
• Pale: Lack of facial colour.
• Dale: valley
• Sought: past tense of seeking

What do these words in the Little Girl poems mean?

• Prophetic: prophecy, forward looking.
• Seek: to search or to want
• Meek: mild, humble
• Clime: climate
• Wandered: meandered, walked
• Gamboled: run in an excited way

What words can you find in all the poems that are spelt incorrectly?
Tygers, desart, woe-begone, wolvish

The simplest description of the story
Little Boy Lost is… About loss of innocence and growing up.
Little Boy found is… About a mother not wanting her son to grow up too fast.
Little Girl Lost is… A story about parents not wanting to let their girl grow up.
Little Girl found is… A metaphorical story about life, God and the world.

“Thou frothy, fly-bitten, flax-wench!”

“Thou pribbling, dizzy-eyed, nut-hook!”

“Thou errant, hell-hated, death-token! “

“Thou spongy, pottle-deep, apple-john!”

“Thou weedy, half-faced, flap-dragon! “

“Thou cockered, reeling-ripe, maggot-pie!”

“Thou artless, rump-fed, measle!”

“Thou loggerheaded, fool-born, scut!”

“Thou churlish, plume-plocked, strumpet!”

“Thou mangled, flap-mouthed, bugbear!”

Gubben och Kärleken

Full av lycka. Euforisk. Som ett barn på julafton tog han emot paketet över disken.

Två röda rosor. Stramt inlindade i vitt papper. Det var alltid två.

Med stolt hållning och plötsligt fylld av ny energi, lämnade Gubben blomsteraffären och med lätta steg begav han sig till 52ans hållplats. En sträcka han skulle ha kunnat tillryggalägga med förbundna ögon. Trots detta, betraktade han omgivningen lika nyfiket som om han gick där för första gången. Kanske försökte han lura sig själv? Att göra något för första gången är ett privilegium man har när man är ung. Gubben var inte ung längre.  Även om han försökte förneka det var han ingen ungdom längre.

Den som råkade titta ut genom fönstret, just som Gubben sneddade över gatan, skulle bli vittne till något som utspelat sig de senaste 15 åren. Gubben med sin käpp i högerhanden och ett stramt inlindat vitt blomsterpaket instucket under vänsterarmen hastades mot 52ans hållplats. Buss 52 som på några minuter tog honom till Lugnets Kyrkogård.

Efter den korta bussresan påbörjade Gubben sin målmedvetna promenad. Utan att tveka och med skyndsamma steg tog han sikte mot de höga björkarna. Strax till vänster om dessa var hans mål.

I den fridfulla omgivningen och tätt intill gravstenen kände Gubben stillheten infinna sig. Han ordnade omsorgsfullt med en röd ros i den vas kyrkogården tillhandahöll. En röd ros för att markera sitt kärleksterritorium. Den kvarvarande rosen bröt han ömsint av på mitten och stoppade ner fullt synlig i sin bröstficka. Den färgstarka rosen blev centrumet för Gubbens annars höstdämpade söndagsklädsel.

Med rosen på plats i sin bröstfick unnande sig Gubben en stunds vila vid gravstenen. Han njöt av att bara få sitta och njuta av stillheten och den kärleksfulla atmosfär han upplevde. Ingen annan plats kunde väcka den starka känsla av närhet som han just i den stunden kände. Ingen annan plats än denna: Kärlekens viloplats – Hennes viloplats.

Gubben vaknade en lång stund innan väckarklockan ringde. En ny dag väntade. För de flesta andra innebar gryningen början på en ny vecka. För Gubben var det söndag igen. Det har varit söndag varje dag för honom de senaste 15 åren. Den dag då han alltid begav sig till blomsteraffären för att köpa två röda rosor. Det var alltid två. Stramt inlindade i vitt papper.

Niclas Bergström, 9 E

Ghost house

Some people swore that the house was haunted. You decide weightier to believe it or not. The whole story starts in a little village called Michigan. It was a cold and rainy night in October. A little girl named Mary was going home from a friend. She went past a big old house on her way home.

Mary, who was a very brave girl, AND curious, thought that she could take a closer look on the house. She opened the old, rusty gate. The gate gave out a squeaky sound. She went the rotten path towards the house. She looked in the windows, to see if there was anyone in there, but she didn’t see anything. The windows we’re clogged. She went slowly towards the door, and knocked three times, gently. No one opened. She knocked again, and then the door started to open with a horrible creaky noise. Mary took one step into the house, and shouted; “Hello? Is there anyone here!? No one answered her…

The inside of the house was barely rotten as the outside. There was no furniture’s in the house, just dust and an old staircase. The little girl took another step into the house. Then the door smashed behind her! She looked quickly at the door, and thought; “Maybe it was just the wind…” But she didn’t sound so confidant anymore. Mary, who normally was really brave, started to feel very insecure and uncomfortable. She had thoughts of just turn and continue the walk home. But Mary was too stubborn and curious to turn. She decided to continue.

She crept gently up towards the old stair. She put her foot on the first step very gently… Then she took another step and another and so on, until she was at second floor. In front of her there was an old door. Mary looked behind her, to see if there was anyone there. There was no one to be seen. She continued her walk forward. She gently pushed the door, and the door opened with a creaking sound. The room wasn’t so big, and there were not many pieces of furniture in it… But on one of the walls, there was a mirror that had a crack in it. Mary walked gently towards the mirror. She stopped in front of the mirror and stared into it. She saw a girl, standing behind her. She turned around quickly… But there was no one there. She looked in the mirror again, but now there wasn’t a girl standing behind her. The room was empty.

Mary thought that it was just her mind playing tricks on her, but when she would turn around to start walking towards the door, she saw the girl who she thought was a delusion, stand in the corner of the room! Mary screamed a freezing cold, blood-curdling cry. In three quick moment the girl was standing in front of Mary, and the last thing Mary saw was the girl's red, ice cold eyes…It is said, that everyone that see’s a black cat walking across the street, will see the little girl standing behind them in the mirror, and face the same faith as little Mary..

Nothing was ever the same after that…

Lyssna

Läs fonetiskt

Ordbok - Visa detaljerad ordbok

1. substantiv
   1. HURT
   2. INJURY
   3. HARM
   4. DETRIMENT
2. konjunktion
   1. BUT
   2. HOWEVER
   3. YET
   4. ONLY

Cheetah
I am fast and dangerous
I wonder if anyone can run faster than me.
I hear the wind whistle while running past.
I see a rabbit hiding in the grass. I am fast am dangerous.

I pretend I’m the world’s deadliest animal.
I feel the adrenaline in my body as I spurt toward the rabbit.
I touch my prey and soon I can feel the warm blood in my mouth.
I worry about the future of my kind.
I cry black tears for the world’s troubles.
I am fast and dangerous.

I understand the world.
I say we should forget our thoughts and run for a time.
I dream that I’m faster than the light.
I try to take care of my cubs,
I hope they will be just as
I am, fast and dangerous.

Latinsk språkhistoria

Inledning
Det latinska språket var det omfattande språket i Europa på medeltiden. Motsvarande engelskan i nutid var det språket man gjorde sig förstådd på länder emellan. Ett gemensamt språk förde länderna närmare varandra, det gjorde att länderna växte ihop, att de kunde utvecklas tillsammans. Latinet gjorde världen större på så sätt att man kunde åka runt och fortfarande göra sig förstådd, samtidigt som det gjorde den mindre genom att allt blev mer lättillgängligt. Men frågan är varför. Varför var det just det latinska språket som blev det officiella i Europa på den tiden? Varför slutade man använda latinet? Det är vad vad den här uppsatsen kommer att behandla.
Syfte
Syftet med detta arbete är att ta reda på mer om latinets historia, utveckling, användning i nutid samt ta reda på varför latinet dog ut som tal- och skrivspråk.
Metod
Jag valde att huvudsakligen använda mig av internet för att söka fakta till den här uppsatsen, då internet är lättanvänt och lättåtkomligt. Jag har spenderat lång tid med att jämföra och fastställa alla faktan, för att se till att uppsatsen är så korrekt som möjligt.
Jag har också spenderat lång tid med att gå igenom biblen för att hitta den exakta översättningen av min jämförelsetext, och för att lyckas med att tolka den rätt. Dock så har min tidigare kännedom om användningen och grammatiken i det latinska språket vart till stor hjälp.

Historia
Latin är ett indoeuropeiskt språk som fått sitt namn från den italienska provinsen Latium.
Latium var beläget nära floden Tibern, där den antika romerska civilisationen skulle komma att uppstå. I och med att romarna adapterade det latinska språket spreds det över hela medelhavsområdet och blev tillslut både officiellt tal och skrivspråk i nuvarande Portugal, Spanien, Italien, Belgien, Schweiz och Frankrike. Dock så splittrades språket in i olika dialekter när romarriket föll, och det är ur dessa dialekter språk som franska, spanska och italienska växt fram ur. Men, man fortsatte att använda latin som skrivspråk även efter romarikets fall, och latinet ansågs vara medeltidens viktigaste skriftspråk. 1
Även i Sverige användes latinet som skriftspråk, och det var väldigt länge det enda accepterade språket för präster att predika på. Katolikerna, till skillnad från protestanterna i Sverige, använder latinet fortfarande.
Skiljetecken, små bokstäver och mellanrum mellan orden användes inte i det latinska språket ursprungligen, då användes bara diakritiska tecken för att avgöra vokalernas längd. Detta är en efterkonstruktion av språket, för att göra det lättare att förstå skrifterna.2
1 Janson, Tore. "Latin." Nationalencyclopedin. Web. 1 Oct. 2010. . 2 "Fabulae Vulgatae." Laura Gibbs Websites. Web. 21 Oct. 2010. .

Jämförelsetext
Utdrag ur biblen3
13:4-7
Caritas patiens est benigna est caritas.
Kärleken är tålig och mild.
Non aemulatur agit perparam non inflateur.
Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.
Non est ambitiosa non quaerit.
Den sker sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, förtärnas icke, hyser inte agg för en oförätts skull.
Quae sua sunt non inritatur, non cogitat malum, non gaudet super iniquitatem.
Den glädjer sig icke over orättfärdigheten, men finner glädje i sanningen.
Congaudet autem veriati, omnia suffert, omnia credit.
Den föredrager allting, den tror på allting, den hoppas på allting, den uthärdar allting.
Omnia sperat, omnia sustinet.
Kärleken förgås aldrig.
3 "Korinthierbreven." Bibeln. Örebro: Libris, 2007. Print. 13:4-7

Jämförelse med det svenska språket
Det svenska språket är till skillnad från latinet ett rätt så ungt språk. Det talas av cirka 11 miljoner människor i världen i dag. Det är officiellt språk i Sverige och i Finland, men talas givetvis på andra ställen i världen, dit svensktalande emigrerat genom tiderna.
Latinet var däremot ett väldigt stort språk på sin tid, fast att det mest användes av präster och förnäma människor. Å andra sidan hade latinet i likhet med svenskan stora dialektala skillnader.3
Latinet ansågs vara ett ”dött” språk redan innan svenskan började användas. Närmare bestämt ansågs latinet ha dött ut som talspråk mellan år 600-750, fast det användes fortfarande som skriftspråk i det gamla romarriket, och språket var obligatoriskt att lära sig på college i Storbrittanien ända fram till början på 1990 talet.
Latinet och svenskan härstammar båda från det indoeuropeiska språkträdet, fast svenska är ett germanskt språk där latin är ett italiskt. Detta borde innebära att svenskan och latinet skulle kunna vara relativt lika, men det svenska språket ligger långt ifrån latinet.4
Dock så är latin väldigt likt det engelska språket, som precis som svenskan är ett germanskt språk, vilket kan bero på det faktum att latin var officiellt språk i England ända till 1733, och däremed uppenbarligen influerat språket.

Diskussion
Det svenska språket skiljer sig som sagt sig från latinet på många sätt. Latinet var ett stort språk i flera länder, medan svenskan koncentreras i Sverige och Finland. Då latinet ansågs vara ett dött språk redan innan svenskan började användas, är det svårt att skilja på uttal och talskillnader språken emellan, men man vet att det latinska språket precis som svenskan hade anseliga dialektala skillnader
Latinet och svenskan emanerar båda ifrån det indoeuropeiska språkträdet, men där svenskan är ett germanskt språk så är latin ett italiskt. Släktskapet kan anses vara nära, men det visade sig i det här arbetet att de två språken inte har så mycket gemenskamt i hur de fungerar, då det latinska språket är väldigt bildligt medan det svenska språket tolkas väldigt bokstavligt. Det fanns dock inte heller några skiljetecken i latinet, vilket man är väldigt noga med i svenskan.
Latinet är ett indoeuropeiskt, nu klassat som utdött, språk som talades i det gamla romarriket. Det latinska språket användes som vi använder engelska idag; latinet drog undan nationsgränser och gjorde det lättare för folk att kommunicera utanför landsgränserna. Förut hade detta inte varit möjligt.
Språket används numera mest inom vetenskapen, och det anses inte finnas några människor med latin som modersmål.
Sammanfattningsvis kan man säga att svenskan och latinet egentligen inte har så mycket gemensamt på något grammatiskt, pragmatiskt eller morfologiskt sätt ; svenskan och latinet har inga direkta likheter

Källförteckning
Janson, Tore. "Latin." Nationalencyclopedin. Web. 1 Oct. 2010. . "Fabulae Vulgatae." Laura Gibbs Websites. Web. 21 Oct. 2010. . "Korinthierbreven." Bibeln. Örebro: Libris, 2007. Print. 13:4-7 "Latin Language." Latin Language. Web. 08 Oct. 2010. . “History of Latin.” Rice University Web Calendar. Web. 08 Okt. 2010 .

Det var en gång en mycket stilig och modig prins bodde i ett kungarike långt borta. Där levde han med sin far kungen och hans svärmor, en kvinna vacker som en natthimmel men som hade ett hjärta hårt som sten, som kungen gifte om sig med efter att hans första hustru den godhjärtade drottningen plötsligt hade dött. Styvmodern älskade att bo i det stora och ståtliga slottet och gjorde allt för att behålla den makt som kungen gett henne.

Kungen hade börjat bli gammal och trött och såg fram emot att snart ge kronan till sin son men först hade prinsen vart tvungen att gifta sig med en vacker prinsessa. Detta gjorde styvmodern mycket svartsjuk, hon tyckte inte att en prinsessa kunde komma in i slottet och ta hennes krona. Därför var styvmodern mycket noga med att hon svarade alla prinsessor som ville träffa prinsen att han inte var hemma eller att han var sjuk. Detta gjorde ofta prinsessorna ledsna men då sa drottningen att det inte var deras fel att prinsen blivit sjuk av deras närvaro, detta gjorde prinsessorna ännu mer ledsna och förhoppningsvis ville de inte komma tillbaka.

Medan styvmodern avvisade prinsessor satt prinsen uppe i slottet och undrade varför ingen vacker prinsessa kom och hälsade på honom. Han hade ju ingen aning om vad hans styvmor gjorde mot honom. På kvällarna kunde han fråga en duva vit som snö som satt på en gren från den stora eken om han sett en prinsessa åt honom, men då svarade duvan att en prinsessa som skulle passa prinsen, det hade han inte sett. Det gjorde prinsen besviken för han hoppades så innerligt att han skulle hitta den rätta prinsessan. När han nästa kväll frågade duvan samma sak svarade den att en flicka som passade prinsen skulle komma nästa dag, detta gjorde prinsen mycket lycklig men han funderade på om kungen kunde låta sin son gifta sig med en vanlig flicka.

En flicka vid namn Anya klev genom slottsporten nästkommande morgon, även om hon var klädd i en tiggares kläder hade hon hår gyllene som solen, läppar röda som de skönaste rosor och med ögon lika blå som de djupaste hav. Prinsen såg henne från fönstret och skyndade sig ner för att möta henne. Han bugade sig djupt och presenterade sig som prins Jhon och visade henne in i den stora tronsalen. Anya kunde inte förstå vad som gjorde att prinsen fattade intresse för henne och när hon frågade skrattade prinsen och förklarade att han fattat intresse för henne pågrund av hennes skönhet och godhet, han berättade att de smutsiga kläderna inte spelade någon roll för honom. Hans ord gjorde henne mycket rörd och när hon såg honom i ögonen blev hon förälskad i den stilige mannen.

Styvmodern hade stått utanför i dörröppningen och sett hur de två unga sett varandra i ögonen på ett sätt bara unga kära gjorde. Hon förstod att hon var tvungen att skilja dem åt innan deras förälskelse djupnade. Hon hoppades att kungen inte skulle tillåta sin son att gifta sig med någon utan kunglig börd. I samma sekund som styvmodern tänkte detta lämnade prinsen Anya och gick

ut från den stora tronsale.

Han gick genom den långa korridoren och såg inte sin styvmor som stod gömd bakom en gardin. Han klev in i den stora salen där kungen satt på en stol och skrev ett brev. Kungen tittade förvånat upp när han hörde sin son komma genom dörren. Prins Jhon berättade om Anya, sin nya kärlek och att han älskade henne även om hon inte var en prinsessa. Kungen lyssnade noga på vad prinsen hade sagt och övervägde noga sitt svar, tillslut kom han fram till att tillåta sin son att gifta sig med Anya. Prinsen strålade som en sol när han lämnade rummet, han kunde inte vänta att få berätta för Anya.

När prinsen hade försvunnit gick styvmodern in till salen och hälsade på den väntande flickan som var lika vacker som årets första sommardag. Styvmodern blev grön av avund mot den unga flickan, hennes hjärta som redan var hårt som sten blev lika kall som is när hon såg på flickan. Styvmodern visste att hon var tvungen att få bort denna flicka från sin makes son, hennes styvson, denna flicka skulle inte få förstöra för henne. Kvinnan höjde händerna och mumlade en visa med iskall röst och ett starkt ljussken förde bort den unga flickan och slungade iväg henne ut från palatset, ut från kungariket och till ett torn skyddat av den stora draken Trex.

Prinsen hade häpnats av ett starkt ljussken strålande som tusen solar och fruktade genast för sin älskade och sprang fram till fönstret och såg flickan färdas som en fallande stjärna ut ur riket. Han försökte att övertala sig själv att Anya inte lämnat slottet frivilligt. Då flög duvan in genom fönstret och satte sig på hans axel och berättade att en ond kvinna med starka krafter skicka ut henne mot hennes vilja. Duven sa att prinsen var tvungen att rädda Anya om han ville se sin sköna igen. När prinsen hörde detta sprang ut ur slottet och hämtade fort sin ädla springare och gav sig iväg.

Det var en lång ridtur att bara ta sig ur kungariket och det började mörkna, duvan satt alltid vid prinsens sida och visade honom på de slingriga och smutsiga vägarna. När han lämnade rikets murar började vägarna att bli mer oanvända och grenarna från träden som stod vid sidan av vägen kastade hemska skuggor. Prinsen red hela natten och när det återigen började ljusna var han tvungen att stanna och dricka vatten ur en bäck. När han böjde sig ner hörde han kraftiga fotsteg bakom sig som fick marken att skaka, prinsen vände sig om och fick se en jätte hög som ett träd luta sig över honom. Jätten tog upp honom från marken och sa med en röst som fick håret i nacken att resa sig att han hade blivit tillsagd att hålla prinsen borta från tornet. Prinsen förstod genast att det var samma kvinna som skickat iväg Anya som även lurat denna jätte att hålla honom borta från tornet! Hur skulle han kunna ta sig ur denna knipa?

Utav frustration började prinsen att sparka och slå med armar och ben men jätten släppte aldrig sitt grep om honom. Då började prinsen fundera på vad han visste om jättar och det första som dök upp i hans huvud var en berättelse hans farfar berättat för honom om att jättar var väldigt korkade och lätta att lura. Prinsen ropade då till jätten att en flygande groda just hade flugit förbi, jätten släppte ner honom på marken och vände sig om för att titta efter grodan. När han inte såg något sa prinsen att den hade flugit iväg över berget, då sprang jätten iväg mot horisonten och jagade den flygande grodan.

Med detta hinder ur sin väg fortsatte prinsen sin resa mot tornet. Det dröjde inte länge innan han såg det torna upp sig mot den grå himlen. När prinsen kisade för att se bättre såg han vem som slingrade sig runt om det stora tornet. Det var Trex, en drake lika lång som en flod, flammande röd och med glödande ögon, som vaktade Anya. Tappert tog prinsen ett hårt tag runt sitt förgyllda svärd och hoppade av sin springare. Det var dags för honom att kämpa för sin älskade även fast hon inte var en riktig prinsessa än.

Trex ögon glödde som eld och hans röda smidiga kropp var som en orms, Trex böjde sig fram för att med sina sylvassa tänder slita honom i stycken, men prinsen var modig och den bäste kämpen i hela sitt rike. Han skulle inte ge upp mot denne skräckinjagande varelse. Jhon slogs våldsamt mot den store draken och just när han trodde att han hade vunnit striden tog draken nya tag och sprutade ut flammor av eld mot prinsen som fick gömma sig bakom en av tornets murar för att inte brännas till döds. Han visste att han behövde agera snabbt för draken hade övertaget nu. Efter att fort tänka igenom situationen kastade sig prinsen upp på drakens rygg och högg av huvudet. Blodet färgade marken lysande röd, nu kunde inget skilja prinsen från hans älskade.

Väl inne i tornet väntade styvmodern på prinsens ankomst. Jhon blev förskräckt när han förstod sanningen, hans egen styvmor hade gjort detta mot honom och hans käresta. Kvinnan som nu stod framför honom var inget annat än en förrädare, han kunde se ondskan som omgav henne likt en mörk slöja. Hon sträckte fram armarna som för att omfamna sin styvson men istället störtade svart magi ut ur hennes fingertoppar mot prinsen som sprang för sitt liv upp för trapporna i tornet. Styvmodern sprang fort efter och hela tiden skrek hon åt honom att stanna, men han stannade inte. Hon slutade aldrig att slunga magi mot honom som gjorde märken i stenväggarna runt dem, prinsen kunde bara föreställa sig vad den magin skulle kunna göra mot hans kropp. På en av väggarna i tornet hängde en gammal dammig spegel den tog prinsen ner från väggen, när han såg styvmodern komma runt hörnet i trappan riktade han spegeln mot kvinnan som då av misstag kastade magin mot spegeln och när den studsade mot glaset flög den tillbaka mot henne. Med samma kraft som Anya skjutits iväg sköts nu styvmodern ut ur tornet och långt bort till en plats dit ingen människa någonsin varit.

Prinsen sprang upp för de sista trappstegen och in genom dörren till rummet där Anya satt på en säng och väntade. De kastade sig i varandras armar och höll om varandra i en tid som kunde vara allt från några minuter till flera timmar men de brydde sig inte om tiden. De red tillbaka den långa väg genom skogen som prinsen redan färdats tills de kom till det ståtliga slottet där kungen väntade ivrigt på sin son.

Kungen tyckte mycket om den vackra Anya och de höll det största bröllop som någon skådat i riket. Kungar med sina drottningar, prinsar och prinsessor kom från hela världens hörn som gäster till detta bröllop när de hört talas om prinsens hjältedåd. Alla ville önska han och hans nya hustru all lycka till i framtiden. När vigseln var avklarad utropade kungen Jhon till kung och Anya blev drottning. De fick sina kronor som representerade detta, Anyas krona gnistrade av tusen diamanter som skimmrade likt istappar i solsken. Hennes lycka var komplett men inte

pågrund av rikedomarna som omgav henne, hon var lycklig för att hon hade sin prins som hon älskade så djupt.

Alla i riket var nu lyckliga och hade under all lycka helt glömt bort den onde styvmodern som vandrade omkring i sin tysta ensamhet skogar långt borta, ibland skrek hon av ilska för att hon aldrig skulle få se slottet och alla rikedomar som hon kämpat för att få och sedan behålla. Hennes längtan efter makt hade skickat henne till denna plats men det skulle hon aldrig inse, hon skulle för all framtid skylla sin eviga olycka på flickan. Flickan som trollbundit prinsen och sedan kastat henne in i glömskan. Styvmoderns magi försvann i samma stund hon hade riktat den mot sig själv så hon kunde aldrig ta sig till slottet för att hämnas.

Folket på slottet hade till och med glömt av jätten som prinsen hade lurat. De belönade deras kung för hans listighet men jätten tänkte ingen på. Han sprang nog fortfarande i horisonten stor som ett träd och letade efter den flygande groda som alltid lyckats fly från hans grepp. Än idag springer han och han kommer nog aldrig att stanna.

Jhon och Anya satt på tronen i många år och alla undersåtar mådde bra under deras regeringstid. Riket har aldrig haft en sådan storhetstid och Jhon valde duvan som hjälpt honom att rädda Anya till kunglig rådgivare, och de levde lycktliga i alla sina dagar.

Slutet gott allting gott

Tap

I hear how they whisper about me,

They are always out to get me!

Always watching, always waiting,

Just like sparrows, waiting for the right moment,

But I´m too tricky for them!

Tap, tap, tap,

I sleep with an eye open,

They are always watching over my shoulder,

But I know, yes, IKNOW!

I wake up screaming

Falling into darkness,

They are all against me,

It´s so blurry to me but I will win!

I hear them sneaking behind my back,

Just like black cats.

Tap, tap, tap,

I hear their footsteps

The Basement

Rumors filled the halls of Sacred Heart School. Was it true that it used to be a mental hospital and that patients were kept in the basement? David’s friends dared him to find out the truth. Of course he said yes, afraid to be teased. His “nice” friends opened the heavy, grey metal door and David walked in. The door closed the second he came in. It actually surprised him to see a white room that was empty. David turned around to go and tell his friends when the lights went out. David, who wasn’t scared at all, looked for a light switch by touching the walls. Suddenly the lights went back on. He turned around, shocked to see a dark room with blood on the walls and doors. He saw a boy coming towards him. His lime green shirt, as well as his hands, were covered in blood...

(Summary)

Solen börjar sakta gå upp över Hylströmmen. Soluppgången i Hälsingland är inte som alla andra soluppgångar. Den påminner mig om något speciellt, något före min tid. Jag tittade ut över det stilla porlande vattnet och dimman som reste sig mot skyn. Jag såg ner på henne. Snart skulle hon tillhöra mig..

Jag stängde av motorn på bilen. Jag tog en klunk av det avsvalnade take-away kaffet. Jag lyfte blicken upp mot fönstren. Fjärde från vänster, där bodde hon. Hon var inte bara vem som helst. Det var hon som alltid mötte min blick på caféet hon jobbade på Det var hon som log mot mig när jag gick förbi. Det var hon med det vackra håret. Det var hon. Jag såg henne i fönstret. Hennes blonda hår föll ner över hennes skuldror och det lilla ljus som fanns kvar denna dag reflekterades i hennes ansikte. Hon påminde mig om lyckliga tider. Hon var inte speciellt vacker, men hon var min.

Look at the ocean, shining as gold.
There are the dolphins, with skin grey and bold.
They’re diving and playing, having fun,
But pointing towards them a frightening gun.

Scream bursts out among the children looking.
The dolphins’ flesh will later be cooking.
The face of the crowd was turning pale,
In the future, this will be told as tale.

It’s now up to Poseidon the great,
To what these dolphins, will be fine bait
Perhaps to the shark, king of the sea,
Or might will the dolphins to Hades flee.

But now those horrible days are gone.
Although struggle for dolphins, still goes on.
No one can today, the dolphins seize.
O, these mighty creatures now rest in peace.